Julen 2007.
Nu är det mesta av julen bjortgjord för i år.
Om man ska förklara hur det är när våran släkt träffas kan man nästan säga att vi är som en bunt italienare på en liten liten plats. Alla har så olika personligheter och en del är så olika. Men det kan förstås vara rätt roligt att se och märka av. Men man kan säga att de allra flesta av oss är rätt så envisa och vill ha rätt. Det kanske kan krocka men ibland kan det samtidigt bli ganska bra diskussioner. (notera, ibland.)
Men jag älskar släkten hur som helst, och jag gissar att det gör oss till dem vi är och kommer bli.
Min brorson Filip fyllde också 1år på julafton och han är helt, helt underbar.
(förutom när jag försökt få han att sova i nästan en timme och han hips vips får mig att somna före och jag vaknar av två fötter rakt i ansiktet.)
Julklapparna jag fått kanske får mig att ta tag i mitt liv. Åtminstone en pik till att jag ska träna, haha.
Men jag ska nog allt börja göra det, eller iallafall försöka börja nu efter nyår.
Jag såg ett tv-program igår om en tjej som valde att bli nunna. Hon kom från en familj där hon hade 8 syskon och ett kapell på gården. Jag skulle själv inte välja hennes väg och jag kan nog inte kalla mig kristen. Men en sak hon menade på var att "Vi får inte skapa band med varandra och få en såkallad "bästis", utan den personen vi måste lära känna är oss själva. Vi gör det genom att vi inte har någon flyktväg, som te.x. tv, dator, eller andra olika medier som kan få oss att på något sätt fly ifrån våran egen verklighet och slippa ta itu med det vi grubblar på. Utan den personen man kommer närmast är sig själv."
Kanske är det för radikalt och extremt för att vi ska ta efter genom att gå i kloster men det kanske är något vi kan tänka på. Att även fast vi på något sätt försöker glömma bort våra egna bekymmer genom att kanske sätta oss framför tv:n, eller läsa en bok, så kommer alltid det vi grubblat på tillbaka över oss hur som helst till slut. Är det inte bäst att möta våran "rädsla" direkt och försöka gå vidare?
