Varför?
En grej som slog mig idag var att varför är man ibland så himla rädd för att göra någon annan besviken så att man ibland kan ge upp det man själv strävar efter? Jag hatar verkligen att se någon annan ledsen, sur, arg eller besviken över något. Känslan av att man inte kan hjälpa den personen är verkligen jobbig.
Då man alltid visat att man funnits där för personen och försökt hjälpa denna så mycket som det bara går, och man gett upp en del av sig själv genom att ha offrat så mycket för att den man bryr sig om ska må så bra som möjligt. Ska man då fortsätta?
Om man bryr sig om en person så pass mycket att man offrar en bit av sig själv på vägen så tycker jag att den personen kan försöka finnas där tillbaka när man behöver det, det tycker jag är framför allt är väldigt viktigt i en vänskap.
En annan sak som jag tänkt på är att jag inte riktigt vågar skriva vad som helst här, eller åtminstone inte allt jag funderar på, eller känner för att jag är rädd att ni ska döma mig., fjånigt jag vet. Men tidigare då jag tex. skrattade i korridoren på skolan blev jag kallad för fjortis. För att jag skrattar?! (Visst kan jag skratta högt, men är man en fjortis för detta?)
Det känns som om jag bara försöker undvika att folk ska tycka och tänka olika saker om mig, men hur jag än gör så gör dem det ändå. Så det spelar nog ingen roll, hur mycket man än försöker "skydda" sig själv från detta, så hittar en del ändå något att klaga på, hur neutral man än försöker vara.
Nä, så den där gamla klyschan som säger att man ska vara sig själv, den stämmer nog riktigt bra ändå.
Då är det bara att hitta den man verkligen är efter alla de gånger man försökt anpassa sig efter andra och passa in.
Jag känner EN person som verkligen känner mig och nog vet mest om mig. Accepterat mig och som jag känner att jag kan vara mig själv med, samtidigt så har vi funnits lika många gånger där för varandra, vilket betyder otroligt mycket. Du är guldvärd!
Nu babblar jag bara på, men när man gång på gång blir besviken över något så känns det som om man vill vädra ut lite. Skummaste meningarna ibland, men ni får helt enkelt försöka ha lite överseende. :)
Nu måste jag springa igen, hann bara med en liten datortid, Hejs!
Då man alltid visat att man funnits där för personen och försökt hjälpa denna så mycket som det bara går, och man gett upp en del av sig själv genom att ha offrat så mycket för att den man bryr sig om ska må så bra som möjligt. Ska man då fortsätta?
Om man bryr sig om en person så pass mycket att man offrar en bit av sig själv på vägen så tycker jag att den personen kan försöka finnas där tillbaka när man behöver det, det tycker jag är framför allt är väldigt viktigt i en vänskap.
En annan sak som jag tänkt på är att jag inte riktigt vågar skriva vad som helst här, eller åtminstone inte allt jag funderar på, eller känner för att jag är rädd att ni ska döma mig., fjånigt jag vet. Men tidigare då jag tex. skrattade i korridoren på skolan blev jag kallad för fjortis. För att jag skrattar?! (Visst kan jag skratta högt, men är man en fjortis för detta?)
Det känns som om jag bara försöker undvika att folk ska tycka och tänka olika saker om mig, men hur jag än gör så gör dem det ändå. Så det spelar nog ingen roll, hur mycket man än försöker "skydda" sig själv från detta, så hittar en del ändå något att klaga på, hur neutral man än försöker vara.
Nä, så den där gamla klyschan som säger att man ska vara sig själv, den stämmer nog riktigt bra ändå.
Då är det bara att hitta den man verkligen är efter alla de gånger man försökt anpassa sig efter andra och passa in.
Jag känner EN person som verkligen känner mig och nog vet mest om mig. Accepterat mig och som jag känner att jag kan vara mig själv med, samtidigt så har vi funnits lika många gånger där för varandra, vilket betyder otroligt mycket. Du är guldvärd!
Nu babblar jag bara på, men när man gång på gång blir besviken över något så känns det som om man vill vädra ut lite. Skummaste meningarna ibland, men ni får helt enkelt försöka ha lite överseende. :)
Nu måste jag springa igen, hann bara med en liten datortid, Hejs!
Kommentarer
Trackback
