Flyget hem.

Ha, jag hade tänkt börja detta inlägg med "hej hallå!" men insåg att det var bäst att sudda ut det.

Igår åkte jag då flyg hem från Stockholm.
Att hitta rätt och hela den biten, gick fina fisken.
Men sen när vi väl satt oss på planet så ropade dem först ut att de skulle "av-isa" vingarna,
och att eftersom det var första gången i år så var de lite rostiga på det och att dem inte riktigt kom ihåg hur det skulle gå till.
"Jasså?" tänkte jag, lät väl inte så himlarns säkert.
Eftersom jag satt bredvid vingarna så kunde jag se på när de pysslade med åbäket. (Är det förrestens ens ett ord?)
En man stod på vingarna och visade med sina axlar att han inte riktigt visste vad han skulle göra, till den mannen som satt i lastbilen som skjutsat upp den första mannen dit upp.
Då har vi alltså två män som ska rädda oss från att vingarna ska frysa fast,
men de har inte en susning om vad de håller på med.

Efter dem lämnat vingarna så vänder jag mig åt sidan och ser två äldre män som sitter bredvid mig.
Någon minut senare börjar dem prata om dokumentärer de sett om fel på flygplan som har slutat i kraschlandningar och liknande. Folk som dör i flygplan helt enkelt, eller flyger (!) ut ur flygplanen och dör.
Jag som redan är flygrädd sen Kroatien-resan, blev ju inte mindre rädd efter att ha lyssnat på denna konversation.
Attans, attans, attans.
Till slut säger den ena jägaren till den andra (de snackade om att de hade varit ut och jagat också) att han hade "en förjävlarns ångest inför flygningen."

Tur att det inte bara var jag då.


Men till slut är vi framme, efter en rätt lång försening. Men eftersom jag inte hade något att missa, så gjorde det inte speciellt mycket, vi levde ju iallafall, och det var jag nog glad för.

Sen blev det taxi från Kallax till Piteå. Klev in i taxin och sa högt "Hejhej!" men fick inget svar utan de kolla lite snabbt på mig där jag kämpade med en stor och fet handväska, sen gick de tillbaka att kolla ut, småpinsamt, speciellt eftersom den var rätt full av folk.
(Men som tur är så har jag blivit van att det känns som om att jag pratar med mig själv, sen jag märkt att busschaufförer inte säger hej i Stockholm.)
Sätter mig bredvid en riktigt tystlåten man, som knappt ger ifrån sig ett enda ljud, medans taxichauffören och en australiensk passagerare pratar på om undervattenströmmar och deras barns hockeylag.

Efter en halvtimme med den underliga tystnaden i baksätet så var jag äntligen framme.
Väl i piteå, så är det första jag gör är möts av en stor och hårig varulv, som sjöng jullåtar.
Snacka om att det verkade vara en varm kostym.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0