Jennifer

Nu när vi ändå pratar om fräna främlingar (vilket vi kanske inte gjort hitills, men ändå) så måste jag nästan berätta vad som hände igår. Det kommmer nog ta ett tag att skriva det här, min lilla jycke har legat på min hand under natten, så den har blivit smått avdomnad, men jag gör mitt bästa.

Efter ett spännande möte på skolan så började jag lunka hemåt, med hörlurar i mina öron. En kille håller upp dörren åt mig, och jag hann reflektera att det var en trevlig gest.

Jag börjar vandra och det som händer är att vi går i precis samma takt, så det hinner bli lite små udda med stalkervibbar på det hela, eftersom vi går åt samma håll likaså, och jag går precis bakom honom. Jag försöker tänka ut ett snitsigt sätt att gå förbi han, så han inte ska tro att jag följer efter honom, men före jag hinner ta tag i det så får jag ena hörluren i ansikte med ett slag, så jag börjar skratta. Kan ni tänka er synen? Där går jag i mörkret bakom en främling och helt random börjar skratta för mig själv. Inte diskret någonstans. Iallafall så börjar han också skratta, och det hela blir ett väldigt underligt "moment".

Efter skrattet avtagit så säger han;

- Hejsan. Jag heter Tom, och räcker fram handen.

Vi skakar hand och börjar prata. Tiden går så snabbt och före jag hinner upptäcka att vi gått förbi mitt lägenhetshus 4 gånger (ville inte avbryta honom mitt i konversationen) så är klockan mer än vad jag trodde, och jag har gått till att se ut som en snögubbe med frysta händer.

Vi hann prata om allt från att han just blivit pappaledig och hur det påverkar honom, hur han ser på livet med andra ögon, till en bok han sitter och skriver.

Han berättade att livet har gått från att vara något som bara finns där, till något som är större än han själv, något mer seriöst och meningsfullt.

När klockan hann bli för mycket och jag stelfrusen, så skiljdes vi åt. Jag sa att det hade varit trevligt att träffats, och önskade honom lycka till med sin bok och sitt äktenskap. Han kramades och vi började gå åt olika håll.

Det där var sannerligen ett intressant möte med en främling, och jag fick samtidigt någon sorts av bekräftelse över att det är socionomyrket jag vill pyssla med, speciellt när jag omedvtet använde mig utav saker vi lärt oss den senaste terminen.

Under två olika efterfester har jag träffat på personer som har sagt att de varit suveräna på att analysera folk. Jag har varit nykter på båda, så jag minns exakt de ord de använde.

De ansåg att även fast jag pratade och var väldigt social, så var jag en svag person innerst inne.

Jag blev lika förbluffad varje gång över detta, eftersom de sa precis samma sak, och jag hade ingen aning om varför de skulle säga något sådant till någon de just träffat. Men jag har hört att de som är påverkade av alkohol och även barn, är de ärligaste människorna, så kanske ligger det något i de, jag vet inte.

Iallafall så är det något jag avfärdade under de tillfällen de sa så, men sedan tänkt lite på, jag hade nog också någon tanke om att det kunde stämma.

Så är inte fallet längre, jag tror att man hinner utvecklas om man så vill under en kort period, och det skulle jag säga att jag gjort.

Mannen jag träffade igår, sa att jag hade ett inre lugn och att han aldrig hade träffat på någon sådan människa förut. Jag tycker att det var fint sagt, och tror att det stämmer bättre den här gången.