Jennifer

Det är konstigt hur det kan bli. Och jag ska nog inte börja med att lägga upp mina underliga tankar så det blir ett konstigt stycke inlägg. Och tyvärr har jag ingen bild som kan förklara det heller, även fast de sägs att en bild kan säga mer än 1000ord.
Att mitt liv är upp och ner ryms nog inte på en bild. Eller ja, förutom om jag ligger upp och ner på en bild, men mer än det säger det väl inte?
Att folket man förväntade sig en viss del saker utav, har bara vänt på korten helt plötsligt och visat sig vara något helt annat. På både gott och ont.
Jag tror inte jag känner mig själv, jag vet inte riktigt vad jag vill. Eller då kanske jag gör det ändå men att jag bara vill för mycket så det gör en förvirrad. Babbel Babbel Babbel. Nu skriver jag nog allt det  här bara för att jag vill skriva av mig, för ingen av er har ju någon nytta av det åtminstone och jag kan ju gissa att det inte är särskilt intressant.
Att skolan börjar om imorgon, är och var ingen hemlighet, men jag tror jag tycker att det känns ganska skönt ändå. Som fasta rutiner. Man vet vad man ska göra och vad folk förväntar sig utav en och när det ska vara klart. Den nya praktiken gör mig lite nervös, det är så ovisst vad folk tkr och tänker där och förväntar sig, jämfört med på skolan.
Egentligen borde jag inte bry mig, men jag har jävligt svårt att bara ignorera det. Allt hade nog gått så mycket lättare om jag helt enkelt inte brydde mig, men om jag skulle jämföra med hur mycket jag brydde mig tidigare så tror jag att det blivit mindre sånt.
Mitt nya liv? Pyttsan, jag kommer inte få något nytt liv. Man får helt enkelt göra det man kan för att förändra det nuvarande. Och jag vet då inte vars jag ens ska börja.
För att prata om något helt annat så är balklänningen inköpt. Känns lite förväntansfullt och kul, men ack så länge kvar. (förmodligen inte, men det är åtminstone som det känns.)

Säkert har jag lyckats klämma in 1000ord här ändå. Så då gissar jag väl att det inte behövs någon bild heller.