Kroatien
Det ar narmare 50 grader, och det ar nastan en plaga att ga ut.. Men vi accepterar detta, och gar vidare med utlandslivet ;-)
Det laskigaste dock hitills har varit en stalker-flakt (ventilationssystem) och alldeles for hurtiga kryp.
Nu sparar dessa grabbar ut sa vi ska nog skynda oss vidare.
Ha det sa bra lackerbitar!
Ett steg närmare..
Jaa, vi har försökt göra världen en tjänst ikväll. (eller man skulle kunna säga Öjebyns rondell)
Vi har återförenat kroppen av en dino med sitt huvud. Den stackars filuren såg inte så hurtig ut, så vi tänkte "Varför inte?" och hjälpte denna upp.
Lite mer förklaring:
I Öjebyn så finns det en rondell där det står två dinosaurier på.
En stor och en liten. Den lilla hade dock ramlat så huvvet låg en bit bort och kroppen låg ner.
Så då parkerade vi mitt i rondellen och bestämde oss för att hjälpa parveln upp. Nu står dem båda upp där borta, väldigt fint må jag säga ;p
(och stadigt!)
Ett steg närmare världsfred.
Grattis Thomas på din födelsedag!
Slänger in den här bilden lite då o då..
För snabbt
Btw..
-Katastrof!-
Det är ju hur bra som helst. Synd bara att det är några år försent..
Det är tur att du uppdaterar mig lite Robin!
-
Ikväll blir det bio med Thomas. Var ett tag sen, både bio och sen jag träffade dig då alltså. :-)
Maktlös
Då man gjort allt för att det ska se ut som om man är världens gladaste människa, men ändå får man frågan "Är du sur?"
Då man försökt vara alla till lags genom att ha verkligen försökt visa vem man egentligen är, vara den där glada typen man annars skulle vara, samtidigt som man är riktigt blyg och inte mår så bra, det är en svår och krävande kombination. Man har då försökt vara extra trevlig och glad även fast man känt sig hur ledsen som helst egentligen, men man har tagit på sig den där masken så att ingen ska se detta. Och samtidigt tappat en bit av sig själv på vägen omedvetet. Den man önskar att man vore, vill att andra ska tro att man är, och vet vad andra vill att man ska göra, har blandats ihop med den man är och vad man vill själv, vilket har resulterat i att man inte riktigt vet hur man ska agera eller bete sig, eftersom man då måste fråga sig hur man skulle agerat ifall det nu inte var såhär. Man har glömt bort den personen man var tidigare eftersom man nu bara vill försöka vara till lags, så att man inte kan göra något som andra kallar fel.
Det är den där känslan av att man kämpat så otroligt för att det inte ska finnas något negativt att prata om men ingen ser något utav det, utan ändå då bara ser något annat dåligt istället, det är den som är så svår att hantera.
Det kan man ju samtidigt inte bli arg på någon annan för, eftersom det är nog svårt för dem att veta och förstå hur mycket man verkligen försöker inombords.
Man känner sig otroligt maktlös. För att även fast man vet att man inte ska ge upp, för det då blir otroligt mycket värre, men tanken att om de inte ser något av detta, vad är då meningen med att fortsätta försöka, kommer ändå upp.
Jag vet att det är svårt att bara förstå detta som jag skrivit nu, men jag hoppas ni hajjar vad jag ungefär menar åtminstone. Mer än det kan jag ju inte kräva :-)
Känslor överallt
"Jisses, vilken dag" brukar jag ofta säga.
Det enda skillnaden från de andra dagar jag brukar säga det, är att idag, då menar jag det så mycket som man bara kan mena en sak.
Dagen började som vanligt, upp och stressa till bussen. Sätter mig på bussen, råkar nästan somna på någon främlings axel och snubblar halvt på vägen ut. Rena rama Déjà vu, trodde jag.
Hade min sista största turismredovisning, datorn tjorva lite, annars gick det rätt bra.
Vi satt sedan och pratade lite med de andra i klassen. Började tro att "kanske, men bara kanske, blir denna dag en munter dag".
På bokföringen så fick en av våra vänner ett litet "surt anfall" (typ sura bananer-surt), men eftersom detta har hänt relativt ofta på sistone så var det som inte nå mer med det.
När näst sista lektionen väl har slutat så börjar detta. Nästan som det går i slowmotion.
Först kommer de protesterande kommentarna, som sedan ökar till några typiska tvära, arga, sura, irriterade påståenden som flyger hej vilt fram och tillbaka över rummet.
Sen helt plötsligt börjar en vän gråta och försöker gå ut ur klassrummet medans denna skriker (även kallat bland oss ungdomar, att "prata högt").
Jag flyger då lika snabbt som typ äpplen torkar, på denna tjejs arm och försöker limma fast mig (utan lim) vid golvet för att förhindra henne att hon ska gå ut. (Hade sett lite mer normalt ut om vi var på en sandstrand eftersom jag bara gled bakom när hon fortsatte att gå men tanken räknas)
Jag minns att jag tänker för mig själv:
"-Nu kommer en örfil, jag vet det, aj aj aj, ta skyyyydd" (Ökade på med lite y:n eftersom det gick ju som sagt i slowmotion och ni måste ju ha hört talas om specialeffekter)
Men jag väntar i dessa långa sekunder (nästan lika långa som när annars pinsam tystnad uppkommer)
men ingen örfil kommer.
Helt plötsligt så innan jag vet ordet av så brister jag också ut i gråt. Det blir då tyst några sekunder medans vi bara ser oss omkring. (Nästan så att jag hade förväntat mig att vi alla skulle brista ut i skratt, men ingen gjorde det, så då vågade jag inte heller)
[3 sekunder senare så fortsätter givetvis skriken/hetsandet/bråket/tjaffset, you name it]
12 minuter senare så står vi bara där. Alldeles förskräckta över allt som just pågått och över att vi hade så mycket att säga varandra. (eller skrika, beror på vem som lyssnar)
Ni vet då man ätit för mycket sockervadd eller annat sött, och det bara känns lite för sockrigt, så kändes det när vi stod där, alla med tårar i ögonen och hur lugna som helst. Som om åskan just passerat.
En kram uppstod från ingenstans. Nästan som en messias helt plötsligt kom och hälsade på och ville ha en kaffetår.
Nu börjar den tredje gråta.
Efter att vi inte hade nå mer att säga till varandra och de som skulle säga förlåt, hade gjort detta, så gick det nästan att ta på stämningen, lite för gulligt (lite för såpopera) men lättnaden var total. Äntligen hade vi sagt det där vi hade gått och tänkt på, äntligen kunde man släppa det.
Gruppkram. (Den sliskigaste kramen av de alla, men här passade den förvånandsvärt bra in)
Himlarns vad mycket lättare det kändes efter detta. För första gången brydde jag inte heller mig om jag kom för sent till psykologin, eller försent till en lektion överhuvudtaget. Jag lunkade vidare med glada, otroligt hurtiga steg.
Tänk vad munter man kan bli efter att få ha avreagerat sig lite.
Och för intresseklubben som antecknat detta flitigt, så vill ni kanske veta vad som hände sedan?
Jo, det var så att.. Livet gick vidare.
Våra chokladbollar
Senap + jag = gör inte så fina bakelser. (men goda!)
(Ni behöver inte misstolka dessa även fast det är svårt att låta bli..)
