Jennifer

Avi:n var tvungen att pysslas ihop för att få ut paketet, vilken syn.

Förresten så träffade vi på en äldre snubbe på våran kvällspromenad .
Han kom fram och började prata om farao och drottningen i Egypten.
Jag förstod knappt hälften av vad han snackade om, men trevlig var han då sannerligen.

Tydligen så var det också 68år sedan han var på Skottland, de ni.

Igår kväll och denna natt har varit ett äventyr, och det känns nästan som man varit borta flera dagar.
Har varit riktigt najs! Har just kommit hem och kan säga att jag känner mig lite segdeg. (vi sov i bilen typ 2 timmar något tills vi blev less och då var jag på hugget att köra oss hemåt)

Träffade bland annat Lars under kvällen, alltid trevligt! (Blev då också en ballongkreation rikare, man tackar för det!)












(kolla reg. plåten)




Våra armar diggade att flagna så vi krydda med hudkräm.
(Dock är mitt krydd redan insmorslat)


Kyrkogården hade party.




Lite bilhäng






Joo, just de ja, plockade upp en liftare vid Svensbyn någerst. Haha, han var en riktigt finurlig en.



Nu känner jag mig riktigt klen men samtidigt känns det som jag är på världens rush. He blir en kopp te istället och lite läsning så jag läser ut min bok någon gång under detta liv. (Har inte velat fortsätta på den tidigare för jag visste att det inte skulle bli ett sådant fint slut som jag hade hoppats på. Damn it!)

Dagen började med en långpromenad i solskenet, som sedan förvandlades snabbt till spöregn. Not so nice må jag säga. :]
Så då gick vi tills vi var sjöblöta och frusna, sen gömde vi oss en stund i en busskur.

Precis när vi kommit innanför dörren så hoppade Agassi direkt upp i min nybäddade säng, he var inte myspys.
Efter vi värmt oss lite, så var det bara för mig att börja städa bilen. He var då himlarns mycket grus kan jag lova, men nu är den då duglig för Skellefteå i helgen, och så fin som den bara kan bli. (Vilket inte egentligen är så fint.)

Vi hann sen också en sväng förbi Kupan där jag hittade en väska, som fick agera som en perfekt maxmat-kasse.

Nästa mål här i livet, är lite (läs:mycket) god blåbärs glass!








En blöt hund :]

(Först brukshundsklubben, sen ett besök hos Swills, och sen sågs det film med henke och sara, men då glömde jag ta på mig paparazzi-klädnaden)

Jag vet inte vad jag fruktar mest. Vilken väg ödet väljer, eller resan dit.
Jag vill inte ha alldeles för stora förhoppningar, ändå vill jag kunna drömma.
Hur ska det gå ihop?
Jag hade äntligen hittat något jag längtar efter, i all denna ovisshet som cirkulerar runt en.
Och nu känns det som att man står på en matta som rycks ifrån en under sina fötter.
Man faller, och det hårt. Men millisekunderna innan man är på golvet och känner den ömmande värken, så känns det som flera timmar.

Det är nervöst och och spännande på samma gång. Det gör ont, men fjärilarna i magen säger något annat.
Jag vågar inte drömma om vad komma skall. Jag är rädd för att måsta kämpa.

Det är inte lätt att längta efter något som har så liten chans att bli ditt.

Hon tänkte på hans flin när han berättade skämt, eller när han trodde han fick till ett skämt men egentligen blev det inte lyckat överhuvudtaget, hon brukade ändå alltid skratta till för att det det lilla besvikna leendet inte skulle dyka upp. Hon minns hans lukt när han borrade in ansiktet i hennes nacke, och hans nöjda "fnys" när han ville påpeka att "det här var mysigt och precis just nu skulle jag kunna somna". Några minuter efteråt somnade han alltid.
Även fast hon alltid puttade till han för att hans snarkande överröstade filmen, så kände hon en värme, en värme som bara går att känna när man trivs tillsammans och önskade att timmen aldrig skulle ta slut och att man inte hade en tid att passa.

Han hade framtiden planerad, han visste var han skulle bo, hur han skulle leva och hur hans käresta skulle somna varje kväll bredvid i den stora sängen. De skulle ligga och hålla hand, de skulle snarka ikapp och vakna ihop. När de vaknade skulle de byta saliv med varandra och kliva upp och äta hamburgare framför tv:n. Sen skulle de sätta sig i bilen och kanske ta en sväng med båten om de hann innan regnet kom. Han skulle alltid ha nya projekt framför sig och skulle längta hem till där hon var och precis gjort middag när han steg in genom dörren.

Han tyckte om det mesta med de han älskade, men om han fick välja så skulle hon ha svart och rött hår, vara lång och impulsiv. Hon skulle ha det bästa psyket och vakna upp pigg varje dag.
Han log vid tanken.

Någonstans där så kände hon att hon inte passade in i hans planer. Hon hade varken svart eller rött hår, och mådde inte särskilt bra. Hon hade inte återfått kontrollen över sitt liv så att impulsiv var det svårt att vara, just det hon hade tagit förgivet tidigare. Hon hatade det faktum att kroppen och hennes innerliga vilja hade någon slags osämja.

Hon önskar att han förstod, att han kunde läsa hennes tankar och hålla med, nicka sådär fint som man bara kan önska att någon som förstod, skulle göra.

Tiden går snabbare än vad man tror och även fast man önskar att det fanns en paus & spola tillbaka-knapp så kommer det aldrig dyka upp en. De stunderna som man önskar var föralltid sätts på prov och man blir lika stum och överraskad varje gång, även fast man har en gnagande känsla i bakhuvudet av att det kommer finnas berg och dalbanor i varenda liten sak man gör.

Allt kommer granskas och analyseras av omgivningen, allt kommer komma upp på tal.
Hon kände hur magen vred sig, hur hon inte räckte till.

Hon minns hur skönt det var när man inte behövde räcka till, när hennes kära mamma kunde ta fram en pall så hon nådde flingpaketet på översta hyllan. Då man inte behövde vara felfri. Man fick skrika, gråta och sparka om man nu så kände för det, för det förväntades av en. Om man nu inte fick den där fluffiga hunden på barnens hus som man bestämt skulle ha, men egentligen inte visste varför. Bara därför. "Därför" räckte till där man inte själv gjorde det. Då man fick saker bestämt åt en, då man inte hade någon oro i världen förutom hur man skulle kunna öppna godispåsen före middagen och ta en näve för att sedan smyga förbi sina föräldrar utan att de skulle hinna klura ut något.

Någon gång längs vägen så tappade hon sig själv. Hon minns inte vem hon var, eller då hade hon aldrig lyckats komma på det, hon visste inte. Det hade varit så skönt att inte behöva stå där ensammen och skör och att inte behöva vara någon. För sina föräldrar behövde man inte vara någon speciell, man var annorlunda hur man än gjorde.

Men där ingen kände henne, där ingen visste hur mycket hon älskade tystnaden och pratet på samma gång, hur mycket hon tyckte om att bara sitta och tänka och hur mycket hon längtade till nästa gång hon hade bubblande skratt i magen igen, var man tvungen att vara Någon.

Hon visste däremot säkert att hon ville att kärleken skulle vara passionerad, annars kunde det lika gärna vara.
Nästan lika mycket skrik som omfamnande. Passionen var ändå det viktigaste. Och det hade hon då planerat att känna när de skulle stå och skrika åt varandra om allt och egentligen ingenting, några minuter efter skulle de ligga på vardagsrumsgolvet och skratta så de båda skulle få ont i käkarna och äta mat med händerna och med enerverande magknip. Ingenting mer skulle behövas, husvagn och risigt hår skulle inte vara ivägen ett dugg.
De skulle få rynkor tillsammans och de skulle kunna räkna upp vad varje liten rynka betydde.

Hon ville bara att de hon älskade skulle förstå henne, vilja förstå henne.

Inget blev som det var tänkt, på både gott och ont. Hon älskade dem, men visste inte hur länge hon skulle ha tålamodet att fortsätta känna sig opassande, och hon önskade allt lite annorlunda.

Vi sitter där i lokalen i munksund och firar Kent, min morbror, medans vissa är högljuddare än andra.

Helt plötsligt så hör jag från det andra bordet att en äldre man sitter och försöker para ihop en grabb med mig.
"Har du sett den där tjejen?"

Matchmakern vinkar åt mig och halva bordet kollar bak på mig där jag sitter och pratar på.

Jag hoppas att han hajja vinken när en plötsligt utbrister "Men det är ju kusiner!".

Ihopparad med min egen kusin, najs.

-

Sen så träffades jag och Jenny över en kopp te framför det blåsiga havet. Äntligen får vi ta igen allt vi missat!
Vi satt i 4 timmar och pratade över både te och goda hamburgare från MAX.
Mys.

Imorgon är det party, någon som känner sig manad?

Nu ska jag ut igen, hoppas ni sover sött när ni nu än ska göra det!

Mitt huvud vill säga att det här inte är en bra dag, jag känner mig alldeles tom och har sådan ångest så jag vet inte ens vars jag ska börja.
Det värsta är att jag inte har någon aning egentligen varför, så då blir jag irriterad på mig själv och känner mig mest nere.

Ni vet, en sånndär dag som man nästan är helt nollställd förutom den där gnagande känslan i magen, och vad man än försöker hitta på så blir det lixom inte nog vettigt för att känslan ska ta sitt pick och pack och försvinna.

En sådan dag där man bara vill krypa ihop i soffan och äta lite tofulineglass med blåbärssmak och bara se något störtlöjligt men ack så roande för stunden, på TV:n.

En dag då man kollar på bilder och man blir arg för att man dum-ler på alla kort. Och när plättarna inte smakar som de ska, då blir man sur för det också.

Jag vill skylla på att det är för att jag är trött, men något säger mig ändå att det inte är orsaken.

Sommar, pigga upp mig.

På några timmar ska vi ett gäng ut på vattnet och sedan kanske åka på en ring bakom båten, jag hoppas det får mig på myche bättre humör och att det gör så att jag får värk i mage och käke för att jag skrattat för mycket. Det vill jag ha.


Förresten så fyller Sandra år idag, GRATTIS! :)