Att vara tacksam
Jag satt och åt plättar och plötsligt uppkom en känsla av tacksamhet. Plättar har förresten inget att göra med det här inlägget, vad jag vet iallafall.
Jag behöver inte vakna upp från en mardröm och inse att mardrömmen inte bara förekommer under natten, utan även fortsätter under dagarna då högljudda bomber landar utanför lekplatserna där barn tidigare så glatt och högljutt lekte.
Det finns så många alternativ att välja bland i livet så man ibland kan bli extremt förvirrad, men det man inte alltid inser är att man borde vara så galet tacksam just för detta eftersom vissa människor i samma värld som våran inte får några alternativ alls.
Det är ont om jobb bland annat på grund av finanskrisen som varit, och många är vi kanske besvikna på att inte ha något jobb, speciellt eftersom vi tog studenten i hopp om att vi just har utbildat oss och kommer hitta ett passande arbete. Då bör man möjligen också tänka på de människor som varit tvugna att jobba sen de var väldigt små, i smutsiga fabriker under större delen av dygnet och ändå inte har råd med hyra, mat och att leva. De som endast går upp tidigt på morgonen för att gå till arbetet och slutar sent på natten för att sedan få någon sömn för att ha orken att stiga upp och ta sig till jobbet igen.
Vi har slitit oss i vårat hår, vi har klagat och gnällt (refererar till mig själv här) åt den där förbaskade matteläxan som aldrig verkade ta slut. Ekvationer hit och diagram dit. Kanske man istället borde ha skakat om sig själv och lagt en tanke på de som har skola från morgon till kväll och ingen tid till fritid. Eller varför inte på de som inte har möjligheten att få gå i skola överhuvudtaget?
Att ha tak över huvudet, värme inomhus, att ha pengar och råd att kunna lyxa till det med chips när man än känner sig manad och möjlighet att köpa hem god eller kanske inte sådär jättegod mat på närmaste affären, att kunna gå i skola eller jobba, att ha sina ben och armar kvar, att vara någorlunda fysiskt frisk den mesta av tiden, att dricka rent vatten samt rinnande vatten i kranen, att ha en mobiltelefon slängandes i jackfickan och leva i ett demokratiskt land där man har alla de rättigheter vi nu kan tänka oss ha, är något jag själv åtminstone kan ta förgivet ibland. Vilket jag inser att jag inte borde.
