Jennifer

Har verkligen inte haft någon lust eller tid att skriva här, därför är det så mycket lättare att bara sätta in några bilder som istället får berätta något. Körde båt med Thomas igår, var så varmt ute även fast det var sent på kvällen.

Förresten så är det Sandras födelsedag idag, grattis! Syns ikväll.


















Förresten, här är några bilder som är från Sandra (tagna med hennes kamera) för två helger sedan, då vi bestämde oss att fira midsommar lite tidigare om än det blev lite fail.

Haha. Jag har verkligen sämst rubriker. Borde egentligen skippa dem överhuvudtaget.
Hade förresten glömt bort att jag hade min minidator kvar, seriöst, hur lost in space får man vara?!
Men aldrig har jag varit så glad av att se den. Den må vara segare än vad jag är i tunnelbanan (alla blir irriterade på mig och försöker hitta bästa lämpliga tillfälle att springa om mig), men kärlek till den ändå. MSN var jag tvungen att ominstallera likaså, men känner att jag haft lite internetabstinens, så det är väl värt det.

Hur lever och mår ni (-töntiga tjejen som skriver frågor till sina söta läsare som iggar frågorna ändå-)?

Känner mig lycklig och sådär tillfreds idag. Trots att jag vaknade av Agassi som spyr och en jobbig alarmsignal. Men han missade mattan (som tur var) och verkar må bra ändå och jag fick ett ärende gjort. Började också dagen med en långdusch, härligt.

Gick igenom garderoben för femtielfte gången i fredags typ. Insåg att jag inte har mycket kvar, haha. Saker går sönder eller sitter så mysko. Provade om det skulle kunna eka därinne, och det gjorde det tametusan.

Livet har förändrats mycket på sistone, eller det är iallafall vad det känns som. Jag tror till det bästa också, men vågar inte riktigt känna efter ordentligt ännu. Vill inte ha fler tankar som surrar omkring än vad jag redan har. Är nog snurrig själv också. Däremot har jag blivit bättre på att säga ifrån om det är saker jag inte håller med om, och det känns så skönt. Jag vågar stå upp mer för det jag tror på, det är lite befriande flummigt nog.

Trivs bra i lägenheten förövrigt. Dock är den som en bastu vid fel tillfällen, typ när det är varmt ute och man vill in och svalka sig, och när man ska sova. Har inte blivit många timmar sömn på sistone. Tänkte att jag skulle frysa inatt då jag bytte täcke till ett supertunt, men det blev lixom ingen skillnad. Lite epic fail som jag och Sandra skulle ha sagt.

Det var förresten utgång i lördags. Apropå fail alltså. Först for vi te en förfest och sen ställde vi oss kö till 1906. Stod där i ungefär en timme, och när vi är ack så nära ingången, så säger vakten att det är fullt, haha. Vi pressade oss ut ur det smala stängslet och gick till Challange istället. Snacka om folktomt alltså. Så då gjorde vi sista försöket på Kalles. Det funkade lixom för en stund, men sedan kände vi oss mättade (av kroglivet) och gick och åt istället. Trots att det inte riktigt blev så himlarns ösigt så hade jag och Sandra det så kul tsm, och tur är väl det.

Shit, vad jag skriver. Och inte är det en logisk röd tråd i det hela heller.
Vaknade upp imorse av migrän och var naiv och trodde det skulle gå över. Väntade in i det sista med att halsa mitt älskade treo koffein, det är ju så äkligt med brus. Nu har det iallafall gått över så jag är lagomt nöjd.

Jag hinner typ bara skriva några få meningar här, så jag känner stressen skulle man som kunna säga, innan min dator stänger av sig själv så som den fått fnatt att göra på sistone.

Stockholmsbesöket var mysigt och trevligt värre, väldigt varmt också. Vi hejade bland annat på när min systerdotter Cissi tog studenten och jag hann träffa familj och vänner. Lägger upp bilder senare när jag hinner någon gång.

Här på wåhlins verkar det mesta kunna hända och de flesta typer och filurer finns då placerade här på detta område, inklusive jag dårå, haha.

Hoppas ni har det bra hörreni! Om det skulle vara något så är jag inte helt avskärmad från världen, då jag har gratis sms som tur är, haha.

Jag längtar verkligen till den dag då man inte behöver sitta och räkna enkronorna för att få månaden att gå ihop, det har som börjar rycka i shoppingnerverna..

http://www.asos.com/Asos/Asos-Slit-Sleeve-Dress-With-Cut-Out-Back/Prod/pgeproduct.aspx?iid=1602086&cid=2623&sh=0&pge=3&pgesize=20&sort=-1&clr=Black

Ni anar inte hur sjukt nöjd jag är, kan lixom vrida på huvudet utan att det dunkar till något så jukkasjärvi.

Har haft migrän (oväntat..) under natten än en gång, vet inte varför, men detta börjar likna mer en migränblogg, då mitt huvud verkar satsa på ett maraton. Denna gång var det dock topp 3-värsta sen jag var liten.
Fy attans. Lär inte kunna äta rotfrukter i ugn på ett bra tag, om ens någon fler gång, haha!

Nä, nu ska jag spara på uberfräscha detaljerna.

Idag är det dags för tvättstugan känns he som. Helt sjukt (!) förresten, hur snabbt dagarna går. Även om man har en ledig dag ibland så finns det alltid en massa att göra, så timmarna bara svischar förbi före man hinner säga "jordgubbstårta" (ååååååååååh, gott. Är så hungrig nu.)

Förresten är Agassi helt underbar. Det är som om han fattar att man it känner sig på topp, så han tittar till en ibland och sen tar han en sovmorgon.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=yEGGTz-GGbo#at=20
(Klicka på länken)

Oj, nu kommer Agassi och kryper tätt intill, han är ju så åskrädd. Får hoppas åskan kommer med värmen.
Hoppas ni får en fin kväll!

Jag har läst boken "Äta djur" som är skriven av Jonathan Safran Foer. Har mått illa varje dag jag läst ur den (den där början av meningen var så klurig så det ploppade upp en bild där jag sitter och läser högt gungandes i en gungstol, creepy), på grund av all fakta som man annars så lätt kan ignorera, då man inte ser det med sina egna ögon.

I det här inlägget kommer jag att citera utdrag och skriva lite om det som står i boken och även från andra källor, vilka jag nämner efteråt i parantes.

På sidorna 254-256 tar Jonathan upp hur slakteripersonal har utfört slakt på djur:
".. har det dokumenterats hur slakteripersonal spelar baseboll med käppar och kalkonkycklingar, "smäller" kycklingar genom att stampa på dem, slår halta grisar med järnrör och klipper av benen på nötboskap, fullt medvetna om att de är vid fullt medvetande. Man behöver inga filmer som tagits i hemlighet av djurrättsaktivister för att veta att sådana vidrigheter förekommer, men det finns både många och tydliga. Jag skulle ha kunnat skriva en hel bok, ett grymhetens uppslagsverk, byggd på vittnesmål från människor som arbetat inom djurindustrin.

Gail Eisnitz har sammanställt nästan ett sådant uppslagsverk i och med sin bok Slaughterhouse. Tio års faktasamling ligger till grund för boken, som är full av intervjuer med slakteripersonal som tillsammans har över två miljoner arbetstimmar på slakteri. Det är det mest omfattande verk som finns med grävande jounalistik i ämnet."

Utdrag från boken Slaughterhouse:
"En gång var bedövningspistolen paj hela dagen, då högg de en kniv i nacken på korna stående och knäckte ryggraden på dem. Korna dråsade i golvet och låg där och skakade. Och de knivar dem i rumpan för att driva på dem. Bryter av svansen på dem. Slår dem så jävligt... Och korna brölar med tungan hängande.

Det är jobbigt att prata om det här. Man har sån press på sig, det är så stressigt. Det låter fruktansvärt, men det har hänt att jag tagit el-påfösare och stuckit i ögonen på dem. Och hållit kvar den där.

"Man blir aggresiv av blodlukten nere i slaktgropen sägs det. Det är sant. Man känner att om den där grisen sparkar åt mig så ska den få igen. Man ska ju döda den ändå en det är liksom inte nog. Den ska få lida... Man går på den hårt, trycker till, skär luftstrupen så den drunkar i sitt eget blod. Klyver trynet på dem. Ibland hände det att nån gris sprang omkring i gropen. Den bara glodde på mig och jag högg den, jag kunde ta kniven och bara - knirk - skära ut ögat på den när den satt där. Och den bara skrek. En gång tog jag kniven- den är bra vass- och skar av det yttersta på trynet, som en korvskiva. Grisen blev ju galen först. Sen satte den sig ner och bara såg typ dum ut. SÅ tog jag en näve saltlake och mulade in i trynet. Då blev den helt vansinnig och rusade runt och skrapade trynet mot allt den kom åt. Jag hade en masa saltlake kvar i handen - hade gummihandske på mig- och den körde jag upp i arslet på grisen. Han visstre ju inte om han skulle skita eller bli blind, kraken. Jag var ju inte den enda som gjorde sånt. En som jag jobbade med brukar faktiskt jaga ner grisarna i skållningsbadet. Och alla - vad de än har för uppgift på slakteriet - spöar grisarna med blyrör. Varenda käft vet om precis allt det här."

Jonathan berättar sedan att under alla intervjuer och besök han gjort, har han inte träffat på någon ren sadistisk person, utan människor som arbetat vid djurfabriker och slakteri som gjort sitt bästa i en omöjlig situation.

En arbetare beskriver hur det är att arbeta vid ett slakteri:
"Står man i slaktgropen ett tag utvecklar man en inställning som gör att man kan döda men inte känna medkänsla. Man kan möta blicken på en gris som går där nere hos en i slakgropen och tänka: Det var mig ett stiligt djur. Man kan få lust att klappa den. Det har hänt att grisar nere i slaktgropen har komit fram och strukit sig mot mig som valpar. Två minuter senare ar jag tvungen att döda dem - slå ihjäl dem med blyrör.. När jag jobbade uppe på golvet och styckade och tog ur kunde jag intala mig att jag jobbade vid ett löpande band där vi framställde mat åt människor. Men nere i slaktgropen tillverkade jag ingen mat. Där dödade jag."

När Temple Grandin började kvantifiera djurplågeriet vid slakterierna rapporterade hon att hon sett "regelbundet förekommande, avsiktklig grymhet" vid 32% av de amerikanska slakterier där hon gjorde anmälda besök.
Notera att hon gjorde anmälda försök, hon stod som inspektör brevid och bevittnade detta, och djurplågeriet förekom ändå. Tänk då alla gånger som djurplågeri förekommer utan inspektör som bevittnar, och för att inte tala om alla olyckor som kan hända.
Hon har också sett under undersökningar hon gjort hur en anställd klippt benen av en kö som var vid fullt medvetande, hur djuren vaknar under avblödningen och hur personalen "sticker elpåfösare i och kring anus".
Då frågar Jonathan sig om vad som föregår på den stora majoriteten av slakteriet som vägrar gå med på inspektion?

Många undrar om det är värt uppoffringen att utesluta kött från maten och bli vegetarian eller vegan. Jonathan Safran Foer beskriver i boken vad det finns att vinna med att äta vegetarisk kost istället:
"Det vi vet är att det beslutet bidrar till att motverka skogsskövlingen, dämpa den globala uppvärmningen, minska föroreningarna, spara på oljereserverna, mninska bördan på det amerikanska (Egen notering: eller vilket land det än berör), förbättra folkhälsan och minska det mest systematiska djurplågeriet genom tiderna."

Det har visats sig att fiskar lider i grunden på liknande sätt som grisar, nötkreaturer och fåglar om än inte lider av exakt samma åkommor. Laxodlingen till exempel har växt extremt då efterfrågan har ökat. Fiskarna upplever genom dessa odlingar många stressåtkommor. Något som orsakar mycket lidande för fiskarna är all löss som frodas i det smutsiga vattnet de befinner sig i. Dessa kan äta sig in till benet i ansiktet på fisken och har blivit så stort fenomen att det fått namnet "dödskrona".
De fiskar som överlever detta blir ofta sedan satt på svältkost i sju till tio dagar för att det ska minimera kroppsutsöndringarna som sker under transporten till slakteriet. På slakteriet dödar man fisken genom att snitta upp gälarna för att sedan slänga den i en vattentank där den får förblöda. Då detta sker är oftast fisken vid medvetande och vrider sig av smärta då den slaktas. (s.194)

Vildfångad fisk kan vara ett bättre alternativ då de mest troligen haft ett bättre liv, om än själva slakten är grym. Både trålning och långrevsfiske sveper med sig enormt stora lass av bifångst, marina djur som inte var tänkt skulle fångas men åker med ändå. Det är räknat med att i genomsnitt så slängs 80-90% av all fångst från en trålare överbord, eftersom detta är just vad de kallar bifångst. (s.195) Vid tonfisk-fiske dödas regelbundet 145 andra arter. Det kan vara alltifrån delfiner, sjöhästar, hajar, sköldpaddor, torskar, blåsfiskar, albatross, sillval och många, många fler. Om man tar räkar till exempel så kastas 80-90% av fångsten från en genomsnittlig räktrålare överbord, död eller döende som bifångst.

Något som Jonathan också tar upp är frågan; "Tänk om det fanns etiketter på maten som talade om hur många djur som dödats för att det djur man ville äta skulle hamna på tallriken? På exempelvis räkor som trålats i Indonesien skulle det kunna stå: För varje halvkilo av de här räkorna har 13kilo andra marina djur dödats och kastat tillbaka i havet."
"Tänk dig att du blir serv erad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla ndra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter" (s.55)

Egentligen är det ju helt ofattbart. När jag åt sushi (äter veg. sushi nu, mums!) tänkte jag aldrig på de fiskar som kommit med "utan extra kostnad" på grund av att jag skulle äta den fisk jag då satt och åt.
Det är nu också känt att fiskar kan känna smärta och lida (Chandroo K. P. et al. (2004) Can fish suffer?: perspectives on sentience, pain, fear and stress. Applied Animal Behaviour Science 86: 225–250. Sneddon L. U. (2003) The evidence for pain in fish: the use of morphine as an analgesic. Applied Animal Behaviour Science 83: 153–162. Broom D. M. (2001) Evolution of pain. I Pain: its nature and management in man and animals, red. Soulsby, Lord and Morton, D. Roy. Soc. Med. Int. Cong. Symp. Ser., 246: 17-25), ändå behandlas de oftast som om detta faktum inte fanns.

Något jag själv inte hade någon aning om var att det nu finns två sorter höns, broilers och värphöns. De är framavlade på grund av att människor vill ha höns till olika funktioner. Boilers blir kött och de har manipulerats på så sätt att de har växt sig mer än dubbelt så stora mer än dubbelt så fort. De hade förut en medellivslängd på femton till tjugo år, men nu dödas de ofta vid cirka sex veckor. Värphöns lägger ägg och deras äggproduktion har sedan 1930-talet fördubblats. Jonathan berättar vidare om vad som händer med värphönsens hanliga avkomma. De fyller ingen slags funktion så som värphöns eller boilers, så för att ta USA som exempel, så dödas över 250miljoner kycklingar, vilket är hälften av alla värphöns som föds i USA. De flesta avlivas genom att sugas genom rör in till en strömförande platta. Andra tuppkycklingar avlivas på andra sätt. Några slängs i stora plastbehållare, där de svagaste trampas ner till bottnen där de sakta kvävs. De som är de starkaste kvävs överst. Vissa skickas vid fullt medvetande genom en sorts avfallskvarnar.

Många fiskar och djur som dödas används till foder åt andra djur som framavlas. Av 19miljarder fiskar som dödas i Sverige varje år, går 14miljarder fiskar åt till foder åt bland annat höns, andra uppfödda fiskar och grisar. De blir ofta kannibaler i den form av att grisar i fabriker får äta upp rester av andra slaktade grisar osv.

Detta är bara lite av mycket som Jonathan Safran Foer tar upp i sin bok "Äta djur". Att bli vegetarian är inte något som kommer förändra världen, men om man gör aktiva och medvetna val för att tänka på djur, miljö och natur så blir ett litet val till slut många stora. Jonathan använder sig av enbart fakta, genom professorer, forskningsrapporter, intervjuer och besök hos alla möjliga partner involverade i detta ämne, så de får säga sitt.
I ett svenskt program som heter "Babel" satt bland annat Per Moberg, och till och med han, som man nästan kan kalla för köttätarens köttätare verkar ha blivit berörd, även fast han fortsätter äta kött, dock med mer eftertanke.

Jonathan Safran Foer tar upp främst amerikas djurfabriker och hur djurens lidande blir en del i vardagen för att vi ska få kött på tallriken. Detta betyder däremot inte att vi i Sverige har det mycket bättre. Djur lider otroligt även här, bland annat vid fabriker där de packas tätt och ofta endast lever i lokaler som inte har någon liknelse till vad deras naturliga behov behöver och under långa och trånga transportsträckor utan mat och vatten (många dör på detta viset). På grund av stress och ofta fel kost, så får djuren korta och grymma liv. Att välja ekologiskt är fortarande inte optimalt, då djuren ändå inte får leva så pass naturligt som förut. Men det är iallafall ett steg i någon slags rätt riktning. Till slut kanske vi får mer insikt om hur mycket lidande som egentligen ligger på tallriken, och hur mycket antibiotika som finns i deras magar. Kött från danmark som ofta återfinns i våran chark och köttdisk är väldigt ökänt pga grym djurplågeri mot djur och detta kött är ofta billigare än annat, vilket bidrar till att fler ofta väljer kött från Danmark. Finns många länkar om detta, t.ex. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2859500.
Att välja bort sådant kött som man vet med säkerhet har orsakat stort lidande för djur, kan göra skillnad.

Jag tycker att boken är extremt läsvärd då man får en slags överblick i hur extremt många djur som lever och dör i hemska förhållanden. Han beskriver hur det går till i Amerika och på många andra platser i världen.
Om man inte känner att man skulle vilja välja bort kött, så kan man ändå som sagt göra medvetna val, t.ex. välja ekologiskt/frigående eller äta enbart svenskt kött. Det är fortfarande inte optimalt för djuren men det är ett medvetet och aktivt val som gagnar både framtiden genom miljö, natur och djur. Man får då också en större påverkan, om än fortfarande liten, över hur djuren har det. Det finns mycket material och rapporter om djur i livsmedelindustrin i Sverige, t.ex. här http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/faktabas/djur_i_livsmedelsindustrin.

Visste ni förresten att det visats sig att att, jag citerar från Jonathans bok:
".. delar i världen där mjölkprodukter inte är vanligt förekommande i kosten är frekvensen av benskörhet och benbrott lägre. Högst frekvens av benskörhet finns i länder med högkonsumtion av mejeriprodukter"?

Personligen är jag väldigt glad på grund av jag fått tillbaka mina vitaminprover som jag gjorde på vårdcentralen för någon vecka sedan. Sjuksköterskan sa att de såg jättefina ut, bättre än tidigare då jag inte var veg, så jag är nöjd. Men det blir som att man automatiskt äter lite mer varierat. Gott är det!

Äntligen känns det lite mer som hemma. Golvet är fixat och några tavlor är iallafall uppe på väggarna.

















En (underlig) slags blandning av lagerhouse, IKEA & Indiska.

Tidigare har jag haft någon slags tacksamhetsmani för mig innan jag lagt mig för att sova. Sa lixom i detalj vad som varit bra under dagen och tackade för detta. Vem jag tackat har jag dock ingen aning om. Vissa dagar kan det ju ha varit mycket som gått någorlunda rätt, kanske inget som varit slående suveränt men ändå. Ni vet sådana dagar som har en förmåga att gå förbi snabbt men enkelt, saker går som de var tänkt. Efter sådana dagar tog det ett tag innan man sagt det man skulle och somnat.

Vissa saker tror jag bara händer. De är inte menade för att möjligen endast hända för dig, mig eller någon annan. Det lixom bara sker och man har ingen påverkan i det hela.

Andra gånger så sker det bara inte utan att man har någon slags inverkan på det. Tex. det går bra på ett prov, men då är det oftast pga. man suttit där och råpluggat, inte för att "ödet" eller något annat gjort så att provet var lätt.

Jag tror ändå till en viss del på "ödet" samtidigt som jag tror att man också kan påverka framtiden. Någon lagom (oh, så typiskt svenskt av mig) blandning på något vis.

Ibland blir man tacksam över folks gärningar. Det är nästan som om man blir nöjd över själva handlingen de gör just då utan att tänka på personen bakom. Det är ju de människorna som man ska uppskatta, inte alltid bara vad de gör. De gör kanske gärningen av god vilja, tanke eller måste, men oavsett så är det något som hör personen till. Man behöver inte vara så tacksam över att handlingen gjordes, utan istället kan man uppskatta personen för att hon/han är så som hon/han är. Annars blir det nästan att man förminskar personen.

Vad jag egentligen ville åstadkomma med detta inlägg är jag fortfarande oviss om, men jag antar bara att summan av kardemumman är att man nog inte behöver vara så tacksam hela tiden, utan det räcker nog bara att vara glad ibland.

Gårdagen bestod av jobb, en luleåresa och migrän, inte så överraskande nog. Verkar ha kommit tillbaka big time och för att stanna. Lyckas lixom inte vara nog duktig för att undvika den, som man kan göra om man har lite tur också (inte för sena nätter, regelbunda mattider, dricka mycket vatten, vara lite försiktig med att kisa i sol, inte vistas bland för starka dofter, osv.)

Men när man lixom känner att migränen håller på att försvinna så är det som om man får ett rus i kroppen, kan dock bero på all koffein som är i tabletterna jag tar, men ändå. Ruset får en verkligen att vilja leva livet just där och då, för det känns som om man vaknat upp från att ha legat i koma (inte för att jag vet hur det känns, men man inbillar sig) och nu har missat hur mycket som helst.
Det är då man inser hur många småsaker man går runt och tänker på helt i onödan, eller hur mycket det finns man skulle vilja göra.
Synd bara att det där ruset ungefär sitter kvar i några minuter till en timme, och sen är man vanlig igen och undrar vad det var för migrän man egentligen klagade på.

Idag så fyller mamma & Ulrika år, många grattis på eran dag! Hoppas den blir jättefin. Det vaknas alltså lite tårtätande innan jag ska till jobbet.. känns bra att ladda upp dagen så. :)

Jag verkar ha klarat av migrändagarna för den här gången, men det var inte mysigt whatsoever.
You know the drill, solglasögon, ispåse och treo. Den enda motionen man kan få är mellan sängen och toan (förutom prommisarna med Agge), ni slipper detaljerna. Men om det är någon dag man får ta det lugnare än lugnast så är det just då, eftersom motion ofta gör migränen värre (till skillnad från huvudvärk då motion faktiskt kan hjälpa).

Annars så har jag jobbat i veckan, varit spännande! Vaxet med de mindre rollarna som jag köpt in till salongen ska jag dock inte köra på hädanefter, helt underliga och vill inte göra som de ska. Så he blir bara ben, armar, rygg, mage och större partier som kan vaxas i salongen, för då funkar det bara fina fisken med vaxet mystiskt nog. Men man lär sig väl så länge man lever. Varmvax är däremot grejen till mindre partier, men får vänta med att köpa in det.

Vad hände med solen? De senaste dagarna har det mest bara varit regn och tydligen ska helgen bestå av det också. Attans, nu vinner Thomas säkert stort i "vem som är mest solbrun". Grattis på din födelsedag Thomas, hoppas den blir helt suverän! :)

Förresten, den här sovmorgonen var seriöst hur härlig som helst. Som en sa till mig "om jag hade varit katt så hade jag spunnit", haha. Vaknade till ljudet av regn och Agassi snarkandes bredvid mig. Åt en god frukost till spöregnet utanför medans jag läste en bra bok liggandes i sängen.

Nu hoppas jag att dagen blir lika bra.

Jag vs. Migränen 0-2.

Detta överlevnadskit är ett måste när jag har migrän (solglasögonen ligger alltid i sängbordet tillsammans med tabletterna..)

Jag har ändå börjat komma tillfreds med söndagar. De är lixom helt okej nuförtiden. Speciellt när migränen verkar ha hållt sig borta (tar i trä) på sistone och Johnny Cash låtar går i bakgrunden. Hade varit fint med en sådan skiva så jag inte behövde ha internet varje gång jag vill vara lite melankolisk (min och robins version av melankoli) och lyssna. Men får bli ett senare projekt.
Känner att om solen skulle hålla sig kvar under dagen så skulle jag kunna bättra på min genomskinliga "bränna", då hade det varit ännu mer perfa.

Klädutmaning dag 1:
Klänning, tights och en skön (men piffigare) kofta.
Varmt med piff!


Agassi väljer alltid den bästa platsen för tv-tittande.

Försöker skriva ett ganska ovettigt lördagsinlägg här på bloggen med tusen nålar i mitt ben. Jisses, vad klurigt.

Har legat i sängen och tittat på en massa härliga kläder på nätet och suckat drömmande. Bara drömmande, då jag verkligen inte har en budget som räcker mer än min haka. Vilket inte är så långt fortfarande, haha!

Tittade lite på "Trinny & Susannah stylar om Sverige" ikväll. Repris, men ändå. Jag insåg att jag inte brytt mig om att knappt klä på mig något vettigare än mina favoritjeans och någon varm långärmad på väldigt länge. Jag har blivit alldeles för bekväm för att ens tycka om det själv, det känns inte så ösigt, bara varmt, att ha på sig det också. Så nu är det slut med ursäkterna känner jag. Jag ska ha på mig det jag ÖNSKAR KUNNA ha på mig (om det finns i min garderob det vill säga) och inte endast bara vad jag VILL ha på mig för att det är varmt och mjukt. (Notera hur många gånger jag använt "ha på mig" senaste meningarna..) Om jag fryser, må så hända, man får lida pin! Men det betyder ju inte att man kan ha "svaga" stunder då och då eller rätt ofta..

En annan grej jag känner att det banne mig ska bli ändring på, är att jag oftare ska hinna träffa vänner och familj. Pratade med Sandra i telefon ikväll och insåg att det var alldeles för längesedan vi hade tjejsnack i verkligheten och inte bara någon minut innan man tränar och i stretchningsrummet när man gör någon lustig övning lixom. Man blir så lätt i sin egna lilla värld när man jobbar, donar och tjorvar och helt plötsligt har hela dagen gått och man saknar sina hjärtevänner (hoho, har aldrig använt det där ordet förut). På något vis ska're nog gå. Imorgon ser jag framemot go mat i Öjebyn hos en fin vän!

En tredje sak är att jag måste sluta nörda framför datorn när jag egentligen bara vill gå och lägga mig. Börjar nu!

Sov sött hörreni!

Har ni förresten haft den där känslan någon gång, då man känner att det är något som saknas? Man har ingen aning om vad, eller varför den bara finns där, men det gör den.

Jag gillar det oftast inte. Jag gillar att känna mig någorlunda tillfreds och inte behöva "sakna" något man inte visste att man saknade.

Jag vet inte om det är allsången (det är någon sång av gyllene tider tror jag) bakom fönstret, agassi liggandes på min fot, eller att jag trivs så bra i lägenheten, som just gjorde känslan rätt okej ändå. Må det vara att jag saknar något, men det jag väl har är rätt bra. Att kunna längta efter något är nog bara bra ibland. Man får en massa andra saker att tänka på, inte det gamla vanliga störiga tankarna bara.

Förresten så är det typ fjärde gången jag drömmer om att jag tappar tänder. Såg på "efter tio" när det var någon drömtydare där, men minns inte riktigt vad han sa att det betydde. Vet ni? Det är då riktigt omysigt. Först får jag världens glugg, men det är väl okej, jag tappade ju de åtminstone inte. Förresten så ska väl glugg vara rätt trendigt också? Jag menar, Lara Stone & co. Så det är väl bara att acceptera, hade ändå inte haft råd att fixa tandställning igen. Men helt plöstligt så rör sig tanden lixom. Ni vet när man bara försiktigt rör den och innerligt hoppas att den bara rör sig av ren inbillning, och till slut, till min förtvivlan, så lossnar den. SUCK. Sedan får man panik och de andra bara fortsätter i samma takt. Och jag kan lova, det är inte stiligt.

Det är redan helg. Vad säger vi om det? Jag har som tappat dagsuppfattningen på sistone. Det är lite mer "imorgon jobbar jag/är jag ledig/har alla de här sakerna att hinna med/har inte så fasligt många grejer att göra faktiskt", längre än så blire inte att tankarna far.

Och zombieprogrammet är fortfarande på i bakgrunden. Har inte kommit så långt ännu.. men snart tänkte jag göra en liten extra kraftansträngning för ikväll. :)

Efter en trevlig kväll och en underlig dag så ligger jag i sängen och slösurfar lite. Ändå lite mysigt även fast det är långt ifrån något vettigt. Mest för att jag inte orkat samla energi till att gå och borsta tänderna ännu, har inte ens nog energi än till att byta kanal eller sänka volymen. Kanske ska tilläggas att det är zombiesar på tv:n och jag hatar sådant.

Ikväll åt vi jordgubbar, blåbär och mörk choklad. Det var mumsigt.

Lite nervös inför arbetsdagen imorgon, men får hoppas det går bra. Har lite ont i ryggen sen jag masserade igår och hade alldeles för kort bänk, men nåja, lite får man tåla.

Hoppas ni haft en finfin dag!

Apropå det här med roliga filurer, det verkar bara fortsätta.

I torsdags träffade jag på en väldigt (notera:väldigt) pratglad filur när jag var och handlade.Han pratade om sina barnbarn, köer, påsk, var skeptisk till jesus & co, noterade bland annat att jag hade nästan bara köpt grönsaker och att jag inte skulle ”behöva” göra det. Aldrig har det varit så intressant att stå i en coop-kö må jagt säga.

Jag har rätt mycket att hinna med idag, men började dagen med en prommis. När vi skulle gå ut så träffar vi på en kvinna. Hon börjar först att kolla kärt på Agassi, och säger sedan "ååh, en sådana hundar har jag alltid tyckt extra mycket om". Vi pratar en liten stund om shetlands sheepdogs och sedan börjar hon endast prata mot Agassi. Hon säger då att ifall hon hade han för en liten stund så skulle hon kidnappa honom och aldrig släppa taget. Jag ler lite och hoppas innerligt att hon skämtar, men hon ser dödsallvarlig ut. Efter en liten stund då hon klappat honom less så säger hon sedan att ifall jag behöver någon hundvakt någon gång, så finns hon där.

Sedan fortsätter vi promenaden och under 10minuter så går vi framför en man. När jag väntar en stund på att Agassi ska lukta klart på en sten så hinner han ikapp och börjar prata (mannen alltså, inte hunden). Han börjar med att säga att en släkting till han har haft en likadan hund. Sedan fortsätter han berätta varför han är i Piteå, vars han kommer ifrån, om hans bror som blivit sjuk, om vädret, och om Piteå som stad. Jag vet ärligt talat inte hur länge vi stod där och hur mycket jag fått reda på om han och hans brors livshistoria, men att en prommis som var tänkt skulle gå på ett kick, tog lite längre tid än väntat.


Förövrigt så var jag och Thomas och badade på Pite havsbad i söndags. Lite nostalgiskt sådär, vet inte hur längesedan det var sen sist. Något som däremot var väldigt påtagligt var hur lite energi man hade jämfört med tidigare. Då sprang man ju upp och ner för trapporna konstant i flera timmar, men nu var det lite mer att man försökte göra så mycket som möjligt varje gång man gick uppför trapporna. När vi behövde en liten paus från åkandet så hoppade vi in i ångbastun, den där mixade. Före vi skulle börja dra oss hemåt så sprang jag in på toan och Thomas sa att han skulle vänta i bastun medans. Sedan då jag ska gå tebax till ångbastun och hämta honom så såg jag knappt något när jag går in. Jag sätter mig där vi satt bredvid en lång man, som jag trodde var Thomas. Jag satt mig ju ändå kompisnära kanske ska tilläggas. Han harklade lite och jag sa något i stil med att "är du sjuk?". Då jag inte såg några ögon i all ånga så såg jag bara att hans huvud tittade mot mitt håll utan att han svarade. Då förstod jag. Lite awkward sådär blev det innan jag diskret vandrade ut.

Förresten så har jag slut internet hemma nu och min TV dog precis när jag låg och tittade igårkväll. Helt underligt, snacka om att jag blev förvånad. Den bara blev mörk och vägrade funka igen. Så nu känner jag mig väldigt omodern, ingen tv, ingen tillgång till internet och har en gammal skruttig mobiltelefon som verkar ha sina mindre bra stunder.

Nä, nu sitter jag på bibblan och ska göra lite företagsgrejs, hoppas ni får en fin dag!
Här vankas det grillat ikväll (inte på bibblan däremot), ska bli gott!