Jennifer

Leave Me from Daros Films on Vimeo.

Spotify spelar upp kärlekslåt efter kärlekslåt, allt som tidigare varit mörkt är så ljust och det är inte längre kallt ute, utan man kallar det för svalt. Internet tjorvar inte längre, utan det är dålig kommunikation. Maten är inte tjatig, den är fortfarande lika god.
Det är några tecken på att det varit en bra dag. Kroppen har varit flera steg lättare och andetagen har inte bestått av några djupa suckar.

Ni vet då man inte ätit på flera timmar, som har känts som dagar, och man kan inte vänta längre tills man hugger in på en stor middag. När man väl börjat äta så vill man bara ha mer och mer och man kippar nästan efter andan mellan tuggorna. Det är lite så jag känner inför livet just nu. Jag är en person som antingen är uppe i skyarna av lycka eller är på botten och har svårt att lyfta blicken. I detta tillfälle är det nu och här som gäller. Jag är lycklig och vill bara dra till mig mer och mer av skratt och fina ögonblick, kan inte lugna ner mig.

Nu är jag bara rädd att det ska ta slut, maten eller skratten. Men tills dess så fortsätter jag glupska i mig av livet!

(Typiskt mig för övrigt att jämföra med mat!)

Gah. Det är så mycket jag vill ha sagt, samtidigt som jag inte vet hur jag ska säga det, eller hur jag ens ska få ner de snurriga tankarna i ord.

Det finns en gnagande magkänsla som gör mig så otroligt förvirrad. Ena stunden så vill jag det, andra stunden så vill jag något annat. Varför går det inte att bestämma sig?

Ibland känner jag sådan längtan att fara ut och resa, prova på något annat och inte vara fast, för ett tag. Samtidigt som jag ibland är totalt övertygad att det är här jag hör hemma. Det är ju det här jag nästan alltid velat pyssla med, varför kan jag bara inte kasta mitt obefintliga tålamod åt sidan och vara nöjd för det jag har?

Jag vet inte om det är för att allt fortfarande är så nytt och främmande, eller för att man inte riktigt hittat sig själv bland allt omkring.

Att gå upp vissa morgnar kan vara riktigt kämpigt. Inte för att jag är rädd för dagen eller för att jag är orolig inför vad som komma skall. Utan mer för att det börjar bli tröttsamt att ha dagliga dispyter med sig själv. Det är alltid något som jag går och ältar samt tänker på.

Så fort det hänt något, kan vara det minsta lilla, så dyker det upp frågor som varför och hur.

Vissa har påtalat vikten i att tro på sig själv, men hur ska man kunna göra det när man inte har en aning om vad man är kapabel till, och när allt bara verkar falla pladask så fort man försöker ta ett steg längre än man vågat tidigare i vad det nu än kan vara.

Jag vill ta det här förgivet, att kunna vakna upp och tänka för mig själv att det är här jag ska, bör och vill vara, allt på samma gång.

Jag är så trött så jag kan knappt tro det, kunde inte riktigt somna ordentligt, utan var där i "mellanlandet" mellan sömn och att vara vaken, ungefär under hela natten. Vet egentligen inte varför, eftersom jag var riktigt trött igårkväll.

Igår följde jag med och spelade innebandy på ÖNN:s match, vet inte riktigt om jag var så värst bra alls, tänk typ bambi på hal is så tänker ni rätt, men det var så himlarns roligt!

Har just ätit lite advokadomackor, mums! Så nu ska jag nog börja göra mig klar för dagen.
Måste hitta något vettigt att ha på mig också, alltid lika svårt, haha. Borde försöka ta mig till stan känner jag, men det får bli en annan dag.
Det är en stor plugghög som verkar vänta på mig när jag kommer hem efter skolan, fy attans, när det är så mycket så vet jag inte riktigt vars jag ska börja, så det gör de bara värre.

Hoppas ni får en fin dag iaf!