Mässan
Den här dagen blev faktiskt riktigt rolig. Eller snarare komisk egentligen, ett så mycket mer passande ord för det.
Jag har nästan blivit gammal så jag orkade inte vara kvar ändå till 24, så jag gick hem när maria skulle springa till bussen, men eftersom hon inte har någon aning om piteå stad så blev det rättare sagt vi som sprang.
Nu har jag kommit hem och ser fram emot att bara kunna ta av mig jackan utan att frysa (svinigt kallt i nolia) och lägga mig och bara. Nä, jag vet inte vad, bara ta det lugnt. Eftersom man inte helst ska sitta i montern så har vi stått upp nästan 10 timmar, okej, krydd. Vi satt ju faktiskt på golvet där någongång, men ändå. Ni hör ju 10 något kryddade timmar, är ändå rätt mycket tyckte då vi där sista timmen innan middagen. Middagen var dock värd allt slit, helt helt underbar. Första gången vi laktosintolleranta nästan fick lite lyxigare mat. Eller åtminstone, vad vi tyckte, goare mat än ni andra fräsiga filurer. Eller nu ångrar jag mig, lika gott då.
Mässmontern vet jag inte ens om vi behöver gå in på. Den blev lika ful som vi trodde, men hallå, vi hade krisläge och vi gjorde det bästa vi kunde av det. Dock var inte "det bästa" bra nog, men vi får stå och skämmas lite samtidigt vi har världens smajl på läpparna för att kunna kompensera upp det lite. Fikat tycker jag var riktigt gott dock! (förutom de jag lyckats bränna)
Nu känner jag mig alldeles virrig. Vet knappt vad jag skriver, och när jag ska försöka skriva något vettigt åt några vettiga personer så blir de alldeles sådär ännu värre än värst. Ni får ursäkta om jag drar några underliga meningar.
Nu ska jag försöka få bort några knutar i håret (efter allt ruffsande när man blev lite virrig, jenny hajjar iaf vad jag menar) och tvätta bort sminket och bara lägga mig i sängen och glo i taket. Tystnaden är rätt härlig ibland. (Varför måste jag vara så lik den där stereotypen av norrlänningen? Speciellt när jag själv hatar den, för att tycker inte den stämmer in på speciellt många här uppe hur som helst).
Ja, som sagt. Våran monter var inget att hurra för. Mina långkallingar och tjocksockar måste jag dock tycka att de passar in fint med våran marknadsföring av Norrland. Desperata tider kräver desperata gärningar, eller nåt sånt va?! På bilden Jenny och Maria.
Myche folk var det då som ställde ut sina UF-företag.
Riktigt riktigt go mat! Speciellt den feta potatisgratängen. Måste dock notera att jag nästan aldrig ätit det tidigare för att jag inte diggat just potatisgratäng. Men den här gången så kunde jag nästan inte sluta. Tur att det tog slut rätt snabbt!
Jag har nästan blivit gammal så jag orkade inte vara kvar ändå till 24, så jag gick hem när maria skulle springa till bussen, men eftersom hon inte har någon aning om piteå stad så blev det rättare sagt vi som sprang.
Nu har jag kommit hem och ser fram emot att bara kunna ta av mig jackan utan att frysa (svinigt kallt i nolia) och lägga mig och bara. Nä, jag vet inte vad, bara ta det lugnt. Eftersom man inte helst ska sitta i montern så har vi stått upp nästan 10 timmar, okej, krydd. Vi satt ju faktiskt på golvet där någongång, men ändå. Ni hör ju 10 något kryddade timmar, är ändå rätt mycket tyckte då vi där sista timmen innan middagen. Middagen var dock värd allt slit, helt helt underbar. Första gången vi laktosintolleranta nästan fick lite lyxigare mat. Eller åtminstone, vad vi tyckte, goare mat än ni andra fräsiga filurer. Eller nu ångrar jag mig, lika gott då.
Mässmontern vet jag inte ens om vi behöver gå in på. Den blev lika ful som vi trodde, men hallå, vi hade krisläge och vi gjorde det bästa vi kunde av det. Dock var inte "det bästa" bra nog, men vi får stå och skämmas lite samtidigt vi har världens smajl på läpparna för att kunna kompensera upp det lite. Fikat tycker jag var riktigt gott dock! (förutom de jag lyckats bränna)
Nu känner jag mig alldeles virrig. Vet knappt vad jag skriver, och när jag ska försöka skriva något vettigt åt några vettiga personer så blir de alldeles sådär ännu värre än värst. Ni får ursäkta om jag drar några underliga meningar.
Nu ska jag försöka få bort några knutar i håret (efter allt ruffsande när man blev lite virrig, jenny hajjar iaf vad jag menar) och tvätta bort sminket och bara lägga mig i sängen och glo i taket. Tystnaden är rätt härlig ibland. (Varför måste jag vara så lik den där stereotypen av norrlänningen? Speciellt när jag själv hatar den, för att tycker inte den stämmer in på speciellt många här uppe hur som helst).
Ja, som sagt. Våran monter var inget att hurra för. Mina långkallingar och tjocksockar måste jag dock tycka att de passar in fint med våran marknadsföring av Norrland. Desperata tider kräver desperata gärningar, eller nåt sånt va?! På bilden Jenny och Maria.
Myche folk var det då som ställde ut sina UF-företag.
Riktigt riktigt go mat! Speciellt den feta potatisgratängen. Måste dock notera att jag nästan aldrig ätit det tidigare för att jag inte diggat just potatisgratäng. Men den här gången så kunde jag nästan inte sluta. Tur att det tog slut rätt snabbt!
Kommentarer
Trackback
