Känslor överallt

"Jisses, vilken dag" brukar jag ofta säga.
Det enda skillnaden från de andra dagar jag brukar säga det, är att idag, då menar jag det så mycket som man bara kan mena en sak.
Dagen började som vanligt, upp och stressa till bussen. Sätter mig på bussen, råkar nästan somna på någon främlings axel och snubblar halvt på vägen ut. Rena rama Déjà vu, trodde jag.

Hade min sista största turismredovisning, datorn tjorva lite, annars gick det rätt bra.
Vi satt sedan och pratade lite med de andra i klassen. Började tro att "kanske, men bara kanske, blir denna dag en munter dag".

På bokföringen så fick en av våra vänner ett litet "surt anfall" (typ sura bananer-surt), men eftersom detta har hänt relativt ofta på sistone så var det som inte nå mer med det.

När näst sista lektionen väl har slutat så börjar detta. Nästan som det går i slowmotion.
Först kommer de protesterande kommentarna, som sedan ökar till några typiska tvära, arga, sura, irriterade påståenden som flyger hej vilt fram och tillbaka över rummet.

Sen helt plötsligt börjar en vän gråta och försöker gå ut ur klassrummet medans denna skriker (även kallat bland oss ungdomar, att "prata högt").
Jag flyger då lika snabbt som typ äpplen torkar, på denna tjejs arm och försöker limma fast mig (utan lim) vid golvet för att förhindra henne att hon ska gå ut. (Hade sett lite mer normalt ut om vi var på en sandstrand eftersom jag bara gled bakom när hon fortsatte att gå men tanken räknas)
Jag minns att jag tänker för mig själv:
"-Nu kommer en örfil, jag vet det, aj aj aj, ta skyyyydd" (Ökade på med lite y:n eftersom det gick ju som sagt i slowmotion och ni måste ju ha hört talas om specialeffekter)
Men jag väntar i dessa långa sekunder (nästan lika långa som när annars pinsam tystnad uppkommer)
men ingen örfil kommer.

Helt plötsligt så innan jag vet ordet av så brister jag också ut i gråt. Det blir då tyst några sekunder medans vi bara ser oss omkring. (Nästan så att jag hade förväntat mig att vi alla skulle brista ut i skratt, men ingen gjorde det, så då vågade jag inte heller)

[3 sekunder senare så fortsätter givetvis skriken/hetsandet/bråket/tjaffset, you name it]

12 minuter senare så står vi bara där. Alldeles förskräckta över allt som just pågått och över att vi hade så mycket att säga varandra. (eller skrika, beror på vem som lyssnar)

Ni vet då man ätit för mycket sockervadd eller annat sött, och det bara känns lite för sockrigt, så kändes det när vi stod där, alla med tårar i ögonen och hur lugna som helst. Som om åskan just passerat.
En kram uppstod från ingenstans. Nästan som en messias helt plötsligt kom och hälsade på och ville ha en kaffetår.

Nu börjar den tredje gråta.

Efter att vi inte hade nå mer att säga till varandra och de som skulle säga förlåt, hade gjort detta, så gick det nästan att ta på stämningen, lite för gulligt (lite för såpopera) men lättnaden var total. Äntligen hade vi sagt det där vi hade gått och tänkt på, äntligen kunde man släppa det.

Gruppkram. (Den sliskigaste kramen av de alla, men här passade den förvånandsvärt bra in)

Himlarns vad mycket lättare det kändes efter detta. För första gången brydde jag inte heller mig om jag kom för sent till psykologin, eller försent till en lektion överhuvudtaget. Jag lunkade vidare med glada, otroligt hurtiga steg.
Tänk vad munter man kan bli efter att få ha avreagerat sig lite.

Och för intresseklubben som antecknat detta flitigt, så vill ni kanske veta vad som hände sedan?
Jo, det var så att.. Livet gick vidare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0