Jennifer

Hon tänkte på hans flin när han berättade skämt, eller när han trodde han fick till ett skämt men egentligen blev det inte lyckat överhuvudtaget, hon brukade ändå alltid skratta till för att det det lilla besvikna leendet inte skulle dyka upp. Hon minns hans lukt när han borrade in ansiktet i hennes nacke, och hans nöjda "fnys" när han ville påpeka att "det här var mysigt och precis just nu skulle jag kunna somna". Några minuter efteråt somnade han alltid.
Även fast hon alltid puttade till han för att hans snarkande överröstade filmen, så kände hon en värme, en värme som bara går att känna när man trivs tillsammans och önskade att timmen aldrig skulle ta slut och att man inte hade en tid att passa.

Han hade framtiden planerad, han visste var han skulle bo, hur han skulle leva och hur hans käresta skulle somna varje kväll bredvid i den stora sängen. De skulle ligga och hålla hand, de skulle snarka ikapp och vakna ihop. När de vaknade skulle de byta saliv med varandra och kliva upp och äta hamburgare framför tv:n. Sen skulle de sätta sig i bilen och kanske ta en sväng med båten om de hann innan regnet kom. Han skulle alltid ha nya projekt framför sig och skulle längta hem till där hon var och precis gjort middag när han steg in genom dörren.

Han tyckte om det mesta med de han älskade, men om han fick välja så skulle hon ha svart och rött hår, vara lång och impulsiv. Hon skulle ha det bästa psyket och vakna upp pigg varje dag.
Han log vid tanken.

Någonstans där så kände hon att hon inte passade in i hans planer. Hon hade varken svart eller rött hår, och mådde inte särskilt bra. Hon hade inte återfått kontrollen över sitt liv så att impulsiv var det svårt att vara, just det hon hade tagit förgivet tidigare. Hon hatade det faktum att kroppen och hennes innerliga vilja hade någon slags osämja.

Hon önskar att han förstod, att han kunde läsa hennes tankar och hålla med, nicka sådär fint som man bara kan önska att någon som förstod, skulle göra.

Tiden går snabbare än vad man tror och även fast man önskar att det fanns en paus & spola tillbaka-knapp så kommer det aldrig dyka upp en. De stunderna som man önskar var föralltid sätts på prov och man blir lika stum och överraskad varje gång, även fast man har en gnagande känsla i bakhuvudet av att det kommer finnas berg och dalbanor i varenda liten sak man gör.

Allt kommer granskas och analyseras av omgivningen, allt kommer komma upp på tal.
Hon kände hur magen vred sig, hur hon inte räckte till.

Hon minns hur skönt det var när man inte behövde räcka till, när hennes kära mamma kunde ta fram en pall så hon nådde flingpaketet på översta hyllan. Då man inte behövde vara felfri. Man fick skrika, gråta och sparka om man nu så kände för det, för det förväntades av en. Om man nu inte fick den där fluffiga hunden på barnens hus som man bestämt skulle ha, men egentligen inte visste varför. Bara därför. "Därför" räckte till där man inte själv gjorde det. Då man fick saker bestämt åt en, då man inte hade någon oro i världen förutom hur man skulle kunna öppna godispåsen före middagen och ta en näve för att sedan smyga förbi sina föräldrar utan att de skulle hinna klura ut något.

Någon gång längs vägen så tappade hon sig själv. Hon minns inte vem hon var, eller då hade hon aldrig lyckats komma på det, hon visste inte. Det hade varit så skönt att inte behöva stå där ensammen och skör och att inte behöva vara någon. För sina föräldrar behövde man inte vara någon speciell, man var annorlunda hur man än gjorde.

Men där ingen kände henne, där ingen visste hur mycket hon älskade tystnaden och pratet på samma gång, hur mycket hon tyckte om att bara sitta och tänka och hur mycket hon längtade till nästa gång hon hade bubblande skratt i magen igen, var man tvungen att vara Någon.

Hon visste däremot säkert att hon ville att kärleken skulle vara passionerad, annars kunde det lika gärna vara.
Nästan lika mycket skrik som omfamnande. Passionen var ändå det viktigaste. Och det hade hon då planerat att känna när de skulle stå och skrika åt varandra om allt och egentligen ingenting, några minuter efter skulle de ligga på vardagsrumsgolvet och skratta så de båda skulle få ont i käkarna och äta mat med händerna och med enerverande magknip. Ingenting mer skulle behövas, husvagn och risigt hår skulle inte vara ivägen ett dugg.
De skulle få rynkor tillsammans och de skulle kunna räkna upp vad varje liten rynka betydde.

Hon ville bara att de hon älskade skulle förstå henne, vilja förstå henne.

Inget blev som det var tänkt, på både gott och ont. Hon älskade dem, men visste inte hur länge hon skulle ha tålamodet att fortsätta känna sig opassande, och hon önskade allt lite annorlunda.