Jennifer

Jag har haft fel om mig själv många gånger, så jag kan inte säga att jag riktigt känner den jag är.

Jag har alltid trott att jag var svag, ni vet, på det psykiska sättet. För fysiskt svag är jag då garanterat.
Men det var fel. Jag har klarat mycket mer än vad jag någonsin trodde jag skulle klara av.

Brustet hjärta, alla de gånger man trodde att man skulle falla ihop av sorg och aldrig orka ta sig upp igen.
Men jag orkade ta mig upp igen trots allt. Vet inte hur det gick till men där var jag igen och kastade mig in i något nytt.

Alla de gånger man blivit så besviken och inte vetat hur man ska kunna gå vidare utan det eller kanske till och med den, på tankarna dygnet runt.
De gånger man känt sig så ensammen, eller då man vridit sig i smärta.

När jag hade de där inflammationerna/infektionerna för något år sedan, så var nästan det enda ljus jag såg, det från fönstret.
Jag kunde sätta mig vid det stora, vita fönstret i mitt rum på prästgårdsgatan och titta ut på folk som gick skrattandes förbi.
Jag ville vara en av dem igen, men det kändes omöjligt då.

- Konstigt nog så tog jag mig därifrån, och blev en av dem med skratten.

Jag hittade en lapp i mitt rum för ett tag sedan. Jag minns så väl när jag skrev det, jag var runt 13 år och satt mitt på golvet i den lägenhet vi hade i Munksund. Där hade jag precis rivit ut lådor och var ledsen och arg på det mesta.
Den skrivna skrynkliga lappen hade jag förvarat i en svart tyglåda, det var där jag också hittade den igen.

"Jag hoppas åtminstone jag klarar av att leva till jag blir 15år." Det var mitt största mål just då.
Nästan ytterligare fem år har gått sen jag var 15 och vet ni vad, jag klarade av det med.