Jennifer

Jag låg och tänkte lite igår, de här minutrarna före man har somnat.
Tänkte på familjen.
Hur vi fem stycken är inpackade under begreppet "familj".
Vi är lika men så otroligt olika.

Om man ser på syskonskaran, vi är tre stycken, olika åldrar, olika livssituationer och olika människor, men samtidigt nästan samma bakgrund.
Har många gånger önskat ibland att vi varit närmare varandra, men vet att det är bland annat åldern som gjort det lite klurigt.

Men den är fin, familjen, hur långt eller nära vi än är varandra.

Mamma, som är den första jag ringer när jag behöver prata, har funnits där när jag haft både mina bästa och sämsta dagar, och lätt kan muntra upp en.

Pappa, jag funderar ofta på vad han funderar på, har fått mitt filosoferande från han kan jag tro. Han ställer alltid upp, det är så beundrandsvärt. Han är nästintill allvetande också.

Jessica, min syster. Om jag ens var hälften så sprudlande och duktig som henne. Hon klarar allt hon tar sig för.

Jonas, min bror. Han kan och vet det allra mesta, kan sitta hur länge som helst och lyssna på när han berättar något. Han har varit med om så mycket, och jobbat och rest runt hela jordklotet.

De är ju så mycket mer än så och det går inte att få ner i ord.
Inte undra på att man får komplex när man jämför sig med dessa fina.