En vanlig kvällspromenad..
Jag och Sandra pratade lite igår om hur jag alltid lyckas träffa på lite udda filurer.
Vi kom in på detta efter jag berättat hur en äldre man kom och gjorde sällskap då vi flyttade från Umeå. Han berättade lite underliga osammanhängande historier och när jag tror att jag står ensammen på vinden så gör samma man väldigt lustiga ljud och skrik ifrån sig från andra sidan av vinden. Ett tag senare dyker han upp med ett täcke och vill veta om det han håller i, är just ett täcke.
Följande hände däremot idag:
Gick ut på en vanlig kvällspromenad med Agassi och hips vips så kommer en kvinna ut med sin hund. Hon börjar prata lite, men jag förstår absolut ingenting av vad hon säger, och med dåligt samvete så vågar jag inte fråga om efter varje mening, då hon var ganska pratglad och trevlig. Plötsligt säger hon något och tittar frågande, och jag hinner på någon halvsekund uppfatta att hon frågat något, och känner hur den bedrövligt pinsamma tystnaden infinner sig. Det enda jag får fram är att jag försöker nicka lite och ge ett glatt leende och hoppas på det bästa. Men icket, ingen skillnad. Hon står fortfarande kvar på samma ställe och med samma blick och väntar på ett svar, jag känner då paniken. Några ytterligare tysta sekunder senare verkar hon vara tillfreds med att inte få något som helst vettigt svar och pratar vidare. Till slut så tar hon en annan väg och jag känner hur jag kan slappna av och skämmas lite för mig själv.
En stund senare på samma kvällspromenad så ska jag låsa upp dörren för att gå in och samtidigt som jag söker efter lägenhetsnyckeln i jackfickan så dyker samma man som iförrgår upp, alltså snubben på vinden. Han vill att jag ska kika in hans jacka, där det tydligen stod ett citat från Elvis, sagt och gjort, jag kollar in texten och nickar glatt och säger något i stil med att "det låter ju härligt det där!". Han fortsätter på samma samtalsämne, och helt plötsligt så vill han demostrera hur Elvis låter. Innan jag hinner säga något så brister han ut i sång, och verkar absolut inte rädd för att ta tag i de höga tonerna. Folk cyklar förbi och undrar vad tusan vi står där mitt i allt och sjunger, eller åtminstone han, jag undvek att ta till med sång. Efter att han sjungt klart och jag känt mig väldigt malplacerad så säger han "Ha en bra dag!" och han verkar låta mig gå. Det var ju snällt, haha.
