Jennifer

Alltså det är så komiskt.
Sandra nämnde tidigare någon gång att jag på något vis lyckas fungera som en magnet till mystiska typer, och det bara fortsätter.

I torsdags så skulle jag på en kvällspromenad med Agassi och möter en tant. Hon går förbi, och när hon är ungefär en meter bort så säger hon att det är en fin hund. Tacktack, svarar jag. Sedan börjar hon berätta en väldigt lång (notera: väldigt) berättelse om hennes hundars livshistoria. Det var också flera hundar som hade funnits i hennes liv olika årtal, vilket gjorde det lite mer tjorvigt att hänga med. Efter kanske 10minuter så börjar tårarna rinna nerför hennes kinder.. och de blir bara fler och fler. Till slut så gråter hon högt där vi står, mitt på gångvägen i centrum. Jag försöker trösta henne och folk kollar konstigt på mig, som om det är jag som gjort något dumt. Efter några minuter så börjar hon bara gå därifrån och där står jag ensammen helt förvånad.

Idag satt jag ute med Agassi och väntade på att mamma skulle komma förbi.
Helt plötsligt dyker det upp en man och säger att han inte sett mig här förut. Jag svarar att det nog är på grund av alla människor som egentligen bor där, det är ju hur många lägenheter som helst. Han börjar därmed räkna varenda lägenhet, vilket tog ett bra tag innan han kom fram till hur många det var. Också skulle han på något vis räkna hur många balkonger det fanns också, vilket gjorde att han rabblade siffror snabbt som attans. Han frågar sedan om jag kan lista ut vad han jobbar med, men inte kunde jag det. Han visar sitt halsband och berättar att han slipar stenar. Sedan fortsätter han med att berätta vilka datingsajter han är med i, och vad han heter på dessa. Han sa att jag minsann borde skriva till han. Det hela slutar med att han gått igenom varenda datingsajt och vilka fördelar och nackdelar det finns. Sedan sa han farväl till Agassi, gav mig en vink och hojtade att vi skulle synas, jag var mer än tveksam till det kan man väl säga.

Spännande värre. :)