Jennifer

Jag har läst boken "Äta djur" som är skriven av Jonathan Safran Foer. Har mått illa varje dag jag läst ur den (den där början av meningen var så klurig så det ploppade upp en bild där jag sitter och läser högt gungandes i en gungstol, creepy), på grund av all fakta som man annars så lätt kan ignorera, då man inte ser det med sina egna ögon.

I det här inlägget kommer jag att citera utdrag och skriva lite om det som står i boken och även från andra källor, vilka jag nämner efteråt i parantes.

På sidorna 254-256 tar Jonathan upp hur slakteripersonal har utfört slakt på djur:
".. har det dokumenterats hur slakteripersonal spelar baseboll med käppar och kalkonkycklingar, "smäller" kycklingar genom att stampa på dem, slår halta grisar med järnrör och klipper av benen på nötboskap, fullt medvetna om att de är vid fullt medvetande. Man behöver inga filmer som tagits i hemlighet av djurrättsaktivister för att veta att sådana vidrigheter förekommer, men det finns både många och tydliga. Jag skulle ha kunnat skriva en hel bok, ett grymhetens uppslagsverk, byggd på vittnesmål från människor som arbetat inom djurindustrin.

Gail Eisnitz har sammanställt nästan ett sådant uppslagsverk i och med sin bok Slaughterhouse. Tio års faktasamling ligger till grund för boken, som är full av intervjuer med slakteripersonal som tillsammans har över två miljoner arbetstimmar på slakteri. Det är det mest omfattande verk som finns med grävande jounalistik i ämnet."

Utdrag från boken Slaughterhouse:
"En gång var bedövningspistolen paj hela dagen, då högg de en kniv i nacken på korna stående och knäckte ryggraden på dem. Korna dråsade i golvet och låg där och skakade. Och de knivar dem i rumpan för att driva på dem. Bryter av svansen på dem. Slår dem så jävligt... Och korna brölar med tungan hängande.

Det är jobbigt att prata om det här. Man har sån press på sig, det är så stressigt. Det låter fruktansvärt, men det har hänt att jag tagit el-påfösare och stuckit i ögonen på dem. Och hållit kvar den där.

"Man blir aggresiv av blodlukten nere i slaktgropen sägs det. Det är sant. Man känner att om den där grisen sparkar åt mig så ska den få igen. Man ska ju döda den ändå en det är liksom inte nog. Den ska få lida... Man går på den hårt, trycker till, skär luftstrupen så den drunkar i sitt eget blod. Klyver trynet på dem. Ibland hände det att nån gris sprang omkring i gropen. Den bara glodde på mig och jag högg den, jag kunde ta kniven och bara - knirk - skära ut ögat på den när den satt där. Och den bara skrek. En gång tog jag kniven- den är bra vass- och skar av det yttersta på trynet, som en korvskiva. Grisen blev ju galen först. Sen satte den sig ner och bara såg typ dum ut. SÅ tog jag en näve saltlake och mulade in i trynet. Då blev den helt vansinnig och rusade runt och skrapade trynet mot allt den kom åt. Jag hade en masa saltlake kvar i handen - hade gummihandske på mig- och den körde jag upp i arslet på grisen. Han visstre ju inte om han skulle skita eller bli blind, kraken. Jag var ju inte den enda som gjorde sånt. En som jag jobbade med brukar faktiskt jaga ner grisarna i skållningsbadet. Och alla - vad de än har för uppgift på slakteriet - spöar grisarna med blyrör. Varenda käft vet om precis allt det här."

Jonathan berättar sedan att under alla intervjuer och besök han gjort, har han inte träffat på någon ren sadistisk person, utan människor som arbetat vid djurfabriker och slakteri som gjort sitt bästa i en omöjlig situation.

En arbetare beskriver hur det är att arbeta vid ett slakteri:
"Står man i slaktgropen ett tag utvecklar man en inställning som gör att man kan döda men inte känna medkänsla. Man kan möta blicken på en gris som går där nere hos en i slakgropen och tänka: Det var mig ett stiligt djur. Man kan få lust att klappa den. Det har hänt att grisar nere i slaktgropen har komit fram och strukit sig mot mig som valpar. Två minuter senare ar jag tvungen att döda dem - slå ihjäl dem med blyrör.. När jag jobbade uppe på golvet och styckade och tog ur kunde jag intala mig att jag jobbade vid ett löpande band där vi framställde mat åt människor. Men nere i slaktgropen tillverkade jag ingen mat. Där dödade jag."

När Temple Grandin började kvantifiera djurplågeriet vid slakterierna rapporterade hon att hon sett "regelbundet förekommande, avsiktklig grymhet" vid 32% av de amerikanska slakterier där hon gjorde anmälda besök.
Notera att hon gjorde anmälda försök, hon stod som inspektör brevid och bevittnade detta, och djurplågeriet förekom ändå. Tänk då alla gånger som djurplågeri förekommer utan inspektör som bevittnar, och för att inte tala om alla olyckor som kan hända.
Hon har också sett under undersökningar hon gjort hur en anställd klippt benen av en kö som var vid fullt medvetande, hur djuren vaknar under avblödningen och hur personalen "sticker elpåfösare i och kring anus".
Då frågar Jonathan sig om vad som föregår på den stora majoriteten av slakteriet som vägrar gå med på inspektion?

Många undrar om det är värt uppoffringen att utesluta kött från maten och bli vegetarian eller vegan. Jonathan Safran Foer beskriver i boken vad det finns att vinna med att äta vegetarisk kost istället:
"Det vi vet är att det beslutet bidrar till att motverka skogsskövlingen, dämpa den globala uppvärmningen, minska föroreningarna, spara på oljereserverna, mninska bördan på det amerikanska (Egen notering: eller vilket land det än berör), förbättra folkhälsan och minska det mest systematiska djurplågeriet genom tiderna."

Det har visats sig att fiskar lider i grunden på liknande sätt som grisar, nötkreaturer och fåglar om än inte lider av exakt samma åkommor. Laxodlingen till exempel har växt extremt då efterfrågan har ökat. Fiskarna upplever genom dessa odlingar många stressåtkommor. Något som orsakar mycket lidande för fiskarna är all löss som frodas i det smutsiga vattnet de befinner sig i. Dessa kan äta sig in till benet i ansiktet på fisken och har blivit så stort fenomen att det fått namnet "dödskrona".
De fiskar som överlever detta blir ofta sedan satt på svältkost i sju till tio dagar för att det ska minimera kroppsutsöndringarna som sker under transporten till slakteriet. På slakteriet dödar man fisken genom att snitta upp gälarna för att sedan slänga den i en vattentank där den får förblöda. Då detta sker är oftast fisken vid medvetande och vrider sig av smärta då den slaktas. (s.194)

Vildfångad fisk kan vara ett bättre alternativ då de mest troligen haft ett bättre liv, om än själva slakten är grym. Både trålning och långrevsfiske sveper med sig enormt stora lass av bifångst, marina djur som inte var tänkt skulle fångas men åker med ändå. Det är räknat med att i genomsnitt så slängs 80-90% av all fångst från en trålare överbord, eftersom detta är just vad de kallar bifångst. (s.195) Vid tonfisk-fiske dödas regelbundet 145 andra arter. Det kan vara alltifrån delfiner, sjöhästar, hajar, sköldpaddor, torskar, blåsfiskar, albatross, sillval och många, många fler. Om man tar räkar till exempel så kastas 80-90% av fångsten från en genomsnittlig räktrålare överbord, död eller döende som bifångst.

Något som Jonathan också tar upp är frågan; "Tänk om det fanns etiketter på maten som talade om hur många djur som dödats för att det djur man ville äta skulle hamna på tallriken? På exempelvis räkor som trålats i Indonesien skulle det kunna stå: För varje halvkilo av de här räkorna har 13kilo andra marina djur dödats och kastat tillbaka i havet."
"Tänk dig att du blir serv erad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla ndra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter" (s.55)

Egentligen är det ju helt ofattbart. När jag åt sushi (äter veg. sushi nu, mums!) tänkte jag aldrig på de fiskar som kommit med "utan extra kostnad" på grund av att jag skulle äta den fisk jag då satt och åt.
Det är nu också känt att fiskar kan känna smärta och lida (Chandroo K. P. et al. (2004) Can fish suffer?: perspectives on sentience, pain, fear and stress. Applied Animal Behaviour Science 86: 225–250. Sneddon L. U. (2003) The evidence for pain in fish: the use of morphine as an analgesic. Applied Animal Behaviour Science 83: 153–162. Broom D. M. (2001) Evolution of pain. I Pain: its nature and management in man and animals, red. Soulsby, Lord and Morton, D. Roy. Soc. Med. Int. Cong. Symp. Ser., 246: 17-25), ändå behandlas de oftast som om detta faktum inte fanns.

Något jag själv inte hade någon aning om var att det nu finns två sorter höns, broilers och värphöns. De är framavlade på grund av att människor vill ha höns till olika funktioner. Boilers blir kött och de har manipulerats på så sätt att de har växt sig mer än dubbelt så stora mer än dubbelt så fort. De hade förut en medellivslängd på femton till tjugo år, men nu dödas de ofta vid cirka sex veckor. Värphöns lägger ägg och deras äggproduktion har sedan 1930-talet fördubblats. Jonathan berättar vidare om vad som händer med värphönsens hanliga avkomma. De fyller ingen slags funktion så som värphöns eller boilers, så för att ta USA som exempel, så dödas över 250miljoner kycklingar, vilket är hälften av alla värphöns som föds i USA. De flesta avlivas genom att sugas genom rör in till en strömförande platta. Andra tuppkycklingar avlivas på andra sätt. Några slängs i stora plastbehållare, där de svagaste trampas ner till bottnen där de sakta kvävs. De som är de starkaste kvävs överst. Vissa skickas vid fullt medvetande genom en sorts avfallskvarnar.

Många fiskar och djur som dödas används till foder åt andra djur som framavlas. Av 19miljarder fiskar som dödas i Sverige varje år, går 14miljarder fiskar åt till foder åt bland annat höns, andra uppfödda fiskar och grisar. De blir ofta kannibaler i den form av att grisar i fabriker får äta upp rester av andra slaktade grisar osv.

Detta är bara lite av mycket som Jonathan Safran Foer tar upp i sin bok "Äta djur". Att bli vegetarian är inte något som kommer förändra världen, men om man gör aktiva och medvetna val för att tänka på djur, miljö och natur så blir ett litet val till slut många stora. Jonathan använder sig av enbart fakta, genom professorer, forskningsrapporter, intervjuer och besök hos alla möjliga partner involverade i detta ämne, så de får säga sitt.
I ett svenskt program som heter "Babel" satt bland annat Per Moberg, och till och med han, som man nästan kan kalla för köttätarens köttätare verkar ha blivit berörd, även fast han fortsätter äta kött, dock med mer eftertanke.

Jonathan Safran Foer tar upp främst amerikas djurfabriker och hur djurens lidande blir en del i vardagen för att vi ska få kött på tallriken. Detta betyder däremot inte att vi i Sverige har det mycket bättre. Djur lider otroligt även här, bland annat vid fabriker där de packas tätt och ofta endast lever i lokaler som inte har någon liknelse till vad deras naturliga behov behöver och under långa och trånga transportsträckor utan mat och vatten (många dör på detta viset). På grund av stress och ofta fel kost, så får djuren korta och grymma liv. Att välja ekologiskt är fortarande inte optimalt, då djuren ändå inte får leva så pass naturligt som förut. Men det är iallafall ett steg i någon slags rätt riktning. Till slut kanske vi får mer insikt om hur mycket lidande som egentligen ligger på tallriken, och hur mycket antibiotika som finns i deras magar. Kött från danmark som ofta återfinns i våran chark och köttdisk är väldigt ökänt pga grym djurplågeri mot djur och detta kött är ofta billigare än annat, vilket bidrar till att fler ofta väljer kött från Danmark. Finns många länkar om detta, t.ex. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2859500.
Att välja bort sådant kött som man vet med säkerhet har orsakat stort lidande för djur, kan göra skillnad.

Jag tycker att boken är extremt läsvärd då man får en slags överblick i hur extremt många djur som lever och dör i hemska förhållanden. Han beskriver hur det går till i Amerika och på många andra platser i världen.
Om man inte känner att man skulle vilja välja bort kött, så kan man ändå som sagt göra medvetna val, t.ex. välja ekologiskt/frigående eller äta enbart svenskt kött. Det är fortfarande inte optimalt för djuren men det är ett medvetet och aktivt val som gagnar både framtiden genom miljö, natur och djur. Man får då också en större påverkan, om än fortfarande liten, över hur djuren har det. Det finns mycket material och rapporter om djur i livsmedelindustrin i Sverige, t.ex. här http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/faktabas/djur_i_livsmedelsindustrin.

Visste ni förresten att det visats sig att att, jag citerar från Jonathans bok:
".. delar i världen där mjölkprodukter inte är vanligt förekommande i kosten är frekvensen av benskörhet och benbrott lägre. Högst frekvens av benskörhet finns i länder med högkonsumtion av mejeriprodukter"?

Personligen är jag väldigt glad på grund av jag fått tillbaka mina vitaminprover som jag gjorde på vårdcentralen för någon vecka sedan. Sjuksköterskan sa att de såg jättefina ut, bättre än tidigare då jag inte var veg, så jag är nöjd. Men det blir som att man automatiskt äter lite mer varierat. Gott är det!