Tacksamhetsmani


Tidigare har jag haft någon slags tacksamhetsmani för mig innan jag lagt mig för att sova. Sa lixom i detalj vad som varit bra under dagen och tackade för detta. Vem jag tackat har jag dock ingen aning om. Vissa dagar kan det ju ha varit mycket som gått någorlunda rätt, kanske inget som varit slående suveränt men ändå. Ni vet sådana dagar som har en förmåga att gå förbi snabbt men enkelt, saker går som de var tänkt. Efter sådana dagar tog det ett tag innan man sagt det man skulle och somnat.

Vissa saker tror jag bara händer. De är inte menade för att möjligen endast hända för dig, mig eller någon annan. Det lixom bara sker och man har ingen påverkan i det hela.

Andra gånger så sker det bara inte utan att man har någon slags inverkan på det. Tex. det går bra på ett prov, men då är det oftast pga. man suttit där och råpluggat, inte för att "ödet" eller något annat gjort så att provet var lätt.

Jag tror ändå till en viss del på "ödet" samtidigt som jag tror att man också kan påverka framtiden. Någon lagom (oh, så typiskt svenskt av mig) blandning på något vis.

Ibland blir man tacksam över folks gärningar. Det är nästan som om man blir nöjd över själva handlingen de gör just då utan att tänka på personen bakom. Det är ju de människorna som man ska uppskatta, inte alltid bara vad de gör. De gör kanske gärningen av god vilja, tanke eller måste, men oavsett så är det något som hör personen till. Man behöver inte vara så tacksam över att handlingen gjordes, utan istället kan man uppskatta personen för att hon/han är så som hon/han är. Annars blir det nästan att man förminskar personen.

Vad jag egentligen ville åstadkomma med detta inlägg är jag fortfarande oviss om, men jag antar bara att summan av kardemumman är att man nog inte behöver vara så tacksam hela tiden, utan det räcker nog bara att vara glad ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0